Jason Mott, omslag formgett av Tomás Almeida
321 s. Trapeze 2021 (2021)
2021 vann amerikanska författaren Jason Mott det mycket prestigefyllda National Book Award for Fiction för sin roman Hell of a Book, en bok som på ett effektfullt sätt utforskar det arv och den nutid som den amerikanska befolkningen lever i oavsett hudfärg, vissa mer förfördelade än andra. Det är en fantastisk roman som jag hoppas kommer på svenska i närtid.
Å ena sidan finns författaren, författaren av den mycket framgångsrika romanen ”Hell of a Book” som reser runt USA och marknadsför den med allt vad det innebär av intervjuer, signeringar och mer eller mindre ensamma hotellnätter. Hans agent och hans coach uppmanar honom att inte prata om rasfrågor, det vore tråkigt om sådant kom i vägen för hans framgång, men samtidigt pratar alla om ett barn som blivit ihjälskjuten och då kommer hans röst och hans hudfärg plötsligt väl till pass. Han medvetandegörs om sin hud och får helt andra förväntningar på sina ord. Ja just det, han har mycket livlig fantasi, han har till och med en diagnos.
Å andra sidan finns ett barn vars hud är så mörk att alla kallar honom för ”Soot”. Han blir retad på bussen, mobbad i skolan, och hans föräldrar gör vad de kan för att lära honom att bli osynlig, för i ett land med så synlig rasism är det oftast mycket bättre att försvinna än ett märkas. I stunder tror han att han lyckas, men när han ser sin pappa skjutas ihjäl av polis infinner sig ändå någon form av tvivel.
De bådas historier löper omväxlande genom romanen, men den opålitlige berättaren luckrar också upp gränserna mellan berättelserna genom att (tro sig) se ett barn som han bara kallar ”The Kid” med vilken han för långa samtal om allt möjligt.
Hell of a Book är en hysteriskt rolig bok emellanåt, i synnerhet i partierna om författaren där allting ställs på sin spets, men trots det äger han hela tiden sin röst, sin berättelse. (Ända till han inte gör det.) Kontrasten mot partierna om ”Soot” blir förstås stora då Mott där arbetar med mindre rörelser, knappt skönjbara nyanser. De båda perspektiven visar upp både absurditeten, sorgen och vreden som ryms i ett USA präglat av rasmotsättningar och polisvåld. Författarens roll här, upplever jag, blir att synliggöra att det är omöjligt att göra rätt. Barnets att visa att det här är något vissa föds in i och utsätts för från första andetaget.
Motts rappa prosa passar väl ihop med de stillsammare partierna, vågrörelsen sköljer mig som läsare med och gör inte bara Hell of a Book till en riktig bladvändare utan också, och det här antar jag är litteraturkritikernas tröttaste spaning, en bok som verkligen lever upp till sitt namn.