Kristoffer Leandoer, omslag formgett av Lars Paulsrud
265 s. Natur & Kultur 2023 (2023)
Det är något visst med att läsa litteratur om litteratur. Att för en stund följa en beläst person som delar med sig av just sitt perspektiv på ett författarskap eller tema och som på så sätt öppnar böckernas värld ytterligare några snäpp. En gång litteraturvetare, alltid litteraturvetare, kanske, men liksom inom de flesta områden är det häftigt med folk som kan saker. Den känslan blir inte mindre av att det råkar vara ett område jag känner mig hemma i. Den oavslutade litteraturen av författaren och översättaren Kristoffer Leandoer (f. 1962) är ett magnifikt exempel.
Leandoers “essä om allt som inte blev klart” är en vindlande berättelse om såväl moderna som antika verk (och allt däremellan) som av olika anledningar blivit oavslutade och i somliga fall inte ens påbörjade. För det är ju så: det finns bara ett sätt att bli klar med ett litterärt verk, men det finns oändligt många sätt att inte bli det. Somliga dör, mer eller mindre med sitt manus i händerna, andra drabbas av skrivkramp och vånda, inte sällan på grund av alkoholen, och ägnar större delen av sin tid åt att förhandla till sig förskott än att förtjäna dem. Många, i synnerhet kvinnor, har inte fått något utrymme att sätta sina ord på papper.
Redan i inledningen presenterar Leandoer oss med ett luftslott lånat av Nathaniel Hawthorne:
Bredvid denna salong ligger ett ovärderligt och helt unikt bibliotek, vars hyllor uteslutande fylls av de böcker som författarna planerade att skriva, men aldrig faktiskt kom sig för att skriva. I luftslottets bibliotek kan man till exempel hitta Canterburysägner i det skick som Geoffrey Chaucer planerade den, inte bara den första fjärdedelen som han faktiskt hann få klar. […] Det rådde trängsel på dessa hyllor, säger Hawthorne, eftersom alla författare kan skapa fler och bättre verk i sin fantasi än de sedan faktiskt förmår fästa på papperet.
Hawthornes bibliotek påminner om Jorge Luis Borges snudd på oändliga bibliotek i Babel där alla kombinationer av bokstäver finns samlade, men ändå inte helt. Borges bibliotek innehåller rimligen allt det som finns i Hawthornes, men hos amerikanen finns författaren kvar, eller åtminstone utrymmet efter den. För Leandoer intresserar sig för agens, ambition och sociala förutsättningar, inte bara orden. Det är viktigt att komma ihåg i tider då det skrivna ordet och den som skriver ordet är under omförhandling (för att inte säga attack).
Den oavslutade litteraturen är däremot inte en stridsskrift, snarare är den en ursäkt. Alla de otaliga sätt man inte kan skriva klart på har en ödmjukande effekt. Vissa av böckerna och författarna har också, i någon mån, fått erkännande eller upprättelse i efterhand. Föga tröst för en död, men ändå. Litteraturen som sådan lever sitt eget liv. Kanske är det, som Leandoer med stöd av Anne-Marie Berglund lyfter: litteratur är ett verb. Det krävs att något händer, ett möte, en rörelse, för att litteratur ska uppstå. Innan dess eller utan det är det något annat.
Att promenera med Leandoer genom Hawthornes luftslottsbibliotek är en ren fröjd och det skänker ett perspektiv på litteraturen som berikar och belönar läsaren. För den litteraturintresserade gör Den oavslutade litteraturen litteraturen om möjligt ännu mer oavslutad. Och det är en bra sak.