Ilja Leonard Pfeijffer, i översättning av Joakim Sundström, omslag formgett av Stephan Vanfleteren
553 s. Ersatz 2026
I original på nederländska Grand Hotel Europa (2018)
Världen som vi känner den ser inte ut som den nyss gjorde. Det vi lärde oss i skolan, såg på teve, läste om i tidningarna är inte längre självklart. Landområdet vi kallar Europa var en gång i tiden en stormakt (på i princip hela den övriga världens bekostnad, nota bene), men efter att muren som delade Europa i två föll görs nu, inte ens 40 år senare, allt för att bygga en mur igen, helst runt om hela Europa, för att bygga vad som kan vara världens största friluftsmuseum. Ungefär så kan kärnfrågan i nederländske författaren och (till mitt stora nöje, enligt Wikipedia) “polemikern” Ilja Leonard Pfeijffers (f. 1968) roman Grand Hotel Europa sammanfattas.
Vi möter berättarjaget och huvudpersonen när han ska checka in på Grand Hotel Europa (och det enda vi vet är att det inte ligger i Venedig). Han är misstänkt lik och dessutom namne med Ilja Leonard Pfeijffer, men aldrig under min läsning förstår jag romanen som autofiktion. Hur som helst! Berättaren har flytt, geografiskt och emotionellt, från ett uppbrott med Clio, kärleken i hans liv, och ska på hotellet försöka samla sina tankar i ord på papper, så som författare tenderar att göra. Det hela blir en tudelad berättelse, både om relationens början, uppgång och fall och om de eskapader och personer han stöter på i och kring hotellet. Båda delarna knyter dock an till den stora frågan om vad Europa av idag egentligen är: ett turistmål.
Grand Hotel Europa har fått en ny ägare, en kinesisk, som ska stöpa om hotellet för att motsvara hans landsmäns idé av Europa. Bort med porträttet av Paganini, bort med hotellets excentriske majordomus, bort med stående bordsreservationer för stamgästerna. I stället ska där finnas en vy över Paris och en mer engelsk pub än vad man kan finna i London. För nostalgiskt lagda är det ett övertramp, men ur ett ekonomiskt perspektiv är det rationellt, den turistande medelklassen i Kina blir allt större och Europa erbjuder något exotiskt. För många kommer det som en överraskning, men inte för berättaren. Han var nämligen djupt inne i frågan redan under livet med Clio. De levde i Venedig, en stad som mer eller mindre sjunker under turisternas tyngd, en stad vars utbud helt anpassats efter turismen. Det skulle berättaren skriva en roman om, eventuellt understödd av ett team av dokumentärfilmare synnerligen dåliga på att skaffa kulturstöd.
Just Pfeijffers roll som polemiker är ytterst tydlig. Jag hade inte dragit mig för att kalla Grand Hotel Europa för en tankebok om det inte varit för att den var så lång. Diskussionen om Europa är intressant, vikten på historia och kultur som för många andra delar av världen mest ter sig som en gullig kuriositet. Det är också provocerande att se sin världsbild skifta nyans, om än så lite. Det var jag eventuellt inte helt förberedd på när jag plockade upp den.
För det var dess litterära egenskaper som gjorde mig nyfiken. Både omslag och baksidan (i klartext) förde tankarna till regissören Wes Anderson, en stor favorit för mig. Var det en Grand Budapest Hotel (2014) i romanform? Nej, det var det nog inte. Pfeijffer skyggar inte för det teatrala, vilket man nog inte kan beskylla Anderson för heller, men om det hos den senare mynnar ut i snudd på övertydlig dialog och emotionellt såriga figurer blir det hos Pfeijffer mer omständlig dialog och emotionellt karikerade figurer. Ett val, inte direkt felaktigt, men något annat. Och jag tror genuint att det var exakt vad Pfeijffer ville göra (annars tror jag inte han hade varit så mån om att ställa sin namne i så dålig dager, något jag tänker mig kan få många läsare att rygga undan, undertecknad inte undantagen).
Figurerna hos Pfeijffer, var och en stöpt i sin egen osunda vätska, är verktyget för att berätta om kontinenten Europa. När de brister ut i långa monologer är det inte för att spegla en personlighet utan för att det är just vad som behövs. Mindre effektfullt än vad jag hade hoppats, mindre av en modern Världen av i går också, men jag medger att Grand Hotel Europa var svårare att lägga ifrån sig än vad jag trodde att den skulle vara när jag först började läsa.