Ted Hesselbom & Anna Lihammer, inläst av Per Juhlin
11 h 27 min. Historiska Media 2023 (2023)
Det är nyttigt att lära av historien, men det är också lätt att tänka att det är en statisk vetenskap. Men liksom med alla vetenskaper är historia snarare en process där nya fynd, slutsatser eller relationer leder till nya rön och nya kunskaper. Att detta inte är självklart för alla gör det inte mindre sant. I och med Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige (2023) och den här föreliggande augustprisnominerade Vikingatider av Ted Hesselbom (f. 1960) och Anna Lihammer (f. 1973) riktas ljuset mot Sveriges historia som somliga vill kidnappa för sina egna grumliga syften.
Att vikingarnas hjälmar inte var hornprydda har väl på något sätt letat sig in i allmänbildningen, vill jag tro, men bilden av vikingarna som ett härjande och plundrande folk är fortfarande stark. Men var det verkligen så? Med utgångspunkt i både nya och gamla fynd berättar Hesselbom och Lihammer en delvis annan berättelse om det nordiska folket och det vi vanligen kallar vikingatiden.
Men för att berätta historien om vikingarna behöver man ta ett grepp om hela Europa, ja, till och med världen. Genom att jämföra, koppla samman och följa fynd från hela världen blir det tydligt att jovisst, det plundrades väl en del, men framförallt var vikingarna en aktiv del i det kulturella och sociala Europa och det maktspel som utspelat sig sedan Romarriket (och innan dess). Vikingarna både influerade och influerades av andra folk på nära och långt håll och lyckades genom diplomati och list att skapa starka band till några av de mäktigaste regenterna över kontinenten.
Hesselbom och Lihammer berättar kronologiskt vikingarnas och Europas historia, men deras framställning böljar trivsamt fram och tillbaka (och kan mycket väl vara en avgörande anledning till att den inte bara har fångat uppmärksamheten hos historienördar utan nått en något bredare läsekrets). Breda penseldrag varvas med detaljer, handel övergår i gravskick, politiskt ränksmideri följs av någon form av vardag. Det passar mitt temperament som läsare väldigt bra, särskilt som boken inte har för avsikt att behandla vikingaliv utan den historiska epoken vikingatiden.
Vikingatider är nyttig läsning, för den omstöper den stereotypa vikingen till något mer komplext än en otämjd buse. Snarare var det nyfikenhet och någon form av diplomatisk (eller åtminstone strategisk) följsamhet som drev vikingarna att besöka stora delar av Europa och landmassorna kring den norra Atlanten. Det gör vi gott i att minnas.