Tsitsi Dangarembga, i översättning av Irja Carlsson, omslag formgett av Sara R. Acedo
318 s. Bokförlaget Tranan 2022
I original på engelska Nervous Conditions (1988)
Författaren Tsitsi Dangarembga blev 1988 den första svarta kvinnan från Zimbambwe att publiceras på engelska när hennes semi-biografiska debutroman Rotlös kom ut. Den är första delen i en trilogi och behandlar de strukturer som byggde upp och begränsade livet i postkoloniala Rhodesia.
Huvudperson är Tambu, hon är näst äldsta barnet i en familj på zimbabwiska landsbygden. Hennes bror har av deras farbror tagits till missionsskolan för med förhoppningen att han ska hjälpa familjen ur fattigdom (så som farbrodern innan honom). Så ska det emellertid inte bli, då romanen inleds med att brodern dör av någon sjukdom och blickarna vänds i stället mot Tambu. Att en flicka ska få gå i skolan eller bli något annat än en fru är inte självklart, men trots det får hon sin broders plats på skolan och i farbroderns hem.
Farbrodern och hans familj har varit i England och studerat, de är välutbildade och rika, så verkar det åtminstone. Till deras stora förtret har dottern (Tambus kusin) Nyasha tagit till sig det engelska levernet och uppfyller inte alls de krav och förväntningar som ställs på henne. Trots hennes ”oregerlighet” blir Tambu och Nyasha mycket goda vänner.
Att kalla Rotlös en uppgörelse är kanske lite väl överdrivet, men Dangarembga skriver fram de friktionsytor som finns i samhället på ett fint vis. Mönsterbarnet Tambu kontrasteras av kusinen Nyasha, men båda lider de. Den förstnämnda av att inte göra sin röst hörd, den sistnämnda av att hon gör det. Att som flicka eller ung kvinna navigera detta är i princip omöjligt, vad de än gör förlorar de i någon mån. Samtidigt är det traditionstyngt och hierarkiskt på ett sätt som gör även klass- och könsskillnaderna mycket tydliga.
Det tydligt bakåtblickande berättandet i första person gör att jag upplever den rent litterärt som en smula pratig (vilket eventuellt ligger själva genren i fatet). Jag, som ibland tycker pålagan om gestaltning går till överdrift, känner kanske att här hade det inte skadat med lite mer ”show” och mindre ”tell”. Ändå måste jag understryka hur fantastiskt det är att ha möjlighet att läsa litteratur från hela världen.