Henrik Johansson, omslag formgett av Knut Stahle
191 s. Verbal 2022 (2022)
Då och då stöter jag på böcker med oemotståndliga titlar. En av dem är författaren Henrik Johanssons (f. 1973) diktverk Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött som får ses som en hyllning till den slitande människan och ett förstoringsglas på arbetslinjens allra absurdaste sidor.
Berättarjagets resa, som sannolikt liknar Johanssons egen en hel del, börjar redan i skolan:
Skolan kom till mig och sa:
Nu ska du ut och prya, så leta rätt på en plats.
Jag sa:
Vad får jag för det?
Skolan sa:
Du får lära dig att gå upp tidigt och släpa dig iväg till något du hatar.
Jag sa:
Det lär jag mig i skolan.
Skolan sa:
Det är inte samma sak.
Och det var inte samma sak.Skolan kom till mig och sa:
Som pryoelev får du arbetslivserfarenhet.
Jag sa:
Jag sågar ved och tar in hö hemmavid.
Skolan sa:
Det är inget arbete för Framtiden. Har du hittat en plats än?
Och jag hade inte letat.Framtiden kom till mig och sa:
Vad vill du ha för arbete?
Jag sa:
Ett sci-fi-arbete bortom skola och kneg.
Skolan sa:
Då får du börja på Postverket.
Och jag började med postarbete nästa måndag.[…]
På detta sätt jobbar sig berättarjaget genom ett helt (eller åtminstone halvt arbetsliv, för någon pension finns inte i sikte). Johansson använder dessa replikskiften, ibland med personer, ibland med organisationer och ibland med några låt-oss-säga besjälade abstrakta ting, för att berätta om hur han via en rad fruktansvärda arbetsplatser får lära sig allting om arbetets värde och arbetarens ovärde. Ofta är anslaget humoristiskt, men det är en svart humor som tilltalar mig mycket. Som detta:
Båtklubben sa:
Våra medlemmar säger att du låtsas jobba.
Jag sa:
Min plånbok säger att ni låtsas att ni betalar mig.
Och relationen mellan arbete och kapital
gick på grund.
Det är en vägvinnande och välavvägd poesi som sätter märkligheter under lupp och då spelar det ingen roll om det är extraknäck, fasta jobb, arbetsmarknadsåtgärder eller författande/egenföretagande. Många är de som passerar berättarjaget, växlar några ord och försvinner, men det är ändå präglat av en lojalitet gentemot kollegorna och en sund skepsis gentemot dem som håller i pengarna.
Jag trodde att dessa dialoger skulle bli tröttsamma i längden, men det blir snarare tvärtom: dels ett mönster som skänker rytm genom boken, dels något Johansson tar spjärn emot när det behövs mer kraft bakom orden. På det hela taget är jag både hänförd, underhållen och berörd på ett sätt som jag bara kunde hoppas på när jag först läste titeln Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött. Och en sak står helt klar, jämte den likaledes fina Kallskänken av Jenny Wrangborg (bland andra), att arbetardiktningen lever starkt än.
Och kanske måste den det, så länge arbetslinjen och arbetslivet ser ut som de gör.