Kerstin Ekman, omslag formgett av Pia Forsberg
467 s. Månpocket 1995 (1993)
När teve-serien Händelser vid vatten (2023) visades på SVT var jag inte helt mottaglig för dess innehåll, men jag låg bredvid min fru på soffan och såg glimtar, framför allt hänfördes jag av Mattias Bärjeds fantastiskt stämningsfulla musik som utan att passera gå fick plats i min spellista för skrivmusik. Då hade jag inte läst Kerstin Ekmans (f. 1933) roman, men i mitt huvud målades den upp som fantastisk, inte minst för att jag tyckt om mycket annat jag läst av henne.
Ekman tar med oss till välkända trakter, till naturen och till Norrland, närmare bestämt trakterna kring den fiktiva byn Svartvattnet. Den idealistiska Annie Raft kommer från Stockholm med sin dotter för att leva gröna vågen-liv som lärare i kollektivet Stjärnberget i närheten av Svartvattnet, men redan första kvällen, innan hon ens nått dit, stöter hon på bekymmer. Inte nog med att hon inte blir hämtad av sin kille Dan, när hon bestämmer sig för att gå snubblar hon mer eller mindre över ett tält där två okända människor ligger mördade. Denna händelse ska hemsöka henne i decennier därefter.
Samtidigt försiggår mycket fuffens på byn, inte minst kring familjen Brandberg där yngsta sonen Johan efter ett bråk beger sig ut på rymmen och blir upplockad av en levnadsglad finlandssvenska som tar med honom till en jaktstuga i Norge där de dricker sprit och ligger med varandra.
Händelser vid vatten är främst en spänningsroman, tämligen långt ifrån hennes mer eftertänksamma och nästan sävliga böcker. Här framstår Ekman som en betydligt mer spänstig författare med större dramatiska gester. I beskrivningen av naturen finns visserligen en finstämdhet, men den låter hon aldrig återspeglas på människorna. Om Löpa varg (2021) var de små känslomässiga rörelsernas bok är figurerna i Händelser vid vatten klart mer koleriska. Och det är inte nödvändigtvis dåligt, men för mig fungerar det inte riktigt. När jag läser Ekman vill jag inte ha spänst, jag vill ha eftertanke.
Med det sagt är Händelser vid vatten inte alls en dålig roman, den är fortfarande bland det bästa jag läst inom spänningslitteraturen, men mina förväntningar på boken och på Ekman infrias inte. Det är klart, i ett författarskap som spänner över 80 årtionden är det inte konstigt att stil, ambition och intensitet växlar. Snarare understryker det vilken vital författare Ekman är.