Elisabeth Åsbrink, inläst av författaren själv
15 h 9 min. Polaris 2024 (2009)
När jag gick i sexan kom avhoppade nynazister och förintelseöverlevare till skolan för att berätta om deras upplevelser, avskräckande exempel för något som jag då upplevde som en visserligen förskräcklig men tämligen marginaliserad företeelse. Det skulle komma på skam (på mer än ett sätt). Ett par veckor innan jag skulle sluta sexan, den 28 maj 1999, mördade nazisterna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson två poliser i Malexander i vad som var en del av en rånturné i nynazismens namn. Jag upplevde, för första gången i ett begripligt sammanhang, vad det innebar med politiskt motiverat våld.
Men berättelsen om Malexandermördarna varken började eller slutade där, för det går inte att tänka på morden utan att tänka på Lars Noréns pjäs 7:3. Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink (f. 1965) skriver i Smärtpunkten om arbetet med pjäsen och om de val och missbedömningar som ledde till att bland andra Tony Olsson mer eller mindre tilläts vistas fritt utanför fängelset utan tillsyn eller övervakning.
1998 skickade tidigare nämnda Olsson, Mats (som på oklara grunder inte omnämns med efternamn) och Militärligans Carl Thunberg ett brev till Norén om hur de som fångar spelade teater innanför Tidaholmfängelsets och skulle inte Norén kunna tänka sig att göra något tillsammans med dem? Exakt vilka bevekelsegrunder som låg bakom dessa beslut är svåra att säga. Någonstans fanns det en tanke om att detta skulle kunna vara bra för fångarnas rehabilitering, någonstans fanns säkert en önskan om att skapa angelägen konst. Kanske var det ett ego som lät sig smörjas. Oavsett vilket sjösattes projektet och under en tid arbetades pjäsen 7:3 fram, en pjäs om tre fångar och en regissör som diskuterar bland annat nazism.
Någonstans under produktionen tappas ansvaret bort. Kriminalvården litade på att Riksteatern höll ordning på fångarna, Riksteatern förutsatte att Kriminalvården skötte sitt jobb. Lars Norén lade över det mellanmänskliga ansvaret på producenten Isa Stenberg och Isa Stenberg lämnades ensam med tre stycken grovt kriminella som mer eller mindre gjorde som de kände för under sina permissioner (och någonstans på vägen blev Andreas Axelsson skådespelarnas avlönade privatchaufför).
Åsbrink redogör sedvanligt stillsamt om händelseutvecklingen och det blir väldigt tydligt att det är många som agerat otroligt omdömeslöst, kanske på grund av naivitet, eventuellt på grund av missriktad tillit. Även jag som ändå i grunden har en tro på att ge människor chansen att bättra sig, får svårt att känna riktig övertygelse under läsningen av Smärtpunkten. Nazisterna Olsson och Mats visar inga tecken på att bättra sig, ändå fortsätter projektet. Och det säger en hel del om en process som denna att den enda som framstår som något sånär balanserad är Carl Thunberg. Han är inte nazist, han sköter sina permissioner, han gör sitt bästa för att göra livet drägligare för sig själv och sina medfångar. Därför blir kanske sveket och slaget mot honom extra hårt när hans medspelares handlingar inte bara svärtar ner Thunbergs rykte (ytterligare), utan även gör reglerna stramare för de fångar som eventuellt bättrat sig.
Smärtpunkten är en alldeles utmärkt bok om ett stycke modern historia, berättad från början till slut. Det är också ett inlägg både om kriminalvård och om kultur och frågan om det ena kan vara det andra. Jag tror fortfarande att svaret kan vara ja, men inte på vilka villkor som helst. Den tragedi som rånturnén och Malexandermorden utgör ursäktas inte av konsten, den omdömeslöshet som visas på alla nivåer är något som inte bara de ansvariga får leva med under resten av sina liv, utan som många annars oskyldiga fått sota för på olika vis.