Judith Hermann, i översättning av Jesper Festin, omslag formgett av Sara R. Acedo
169 s. Weyler 2022
I original på tyska Daheim (2021)
Min kollega beskrev tyska Judith Hermanns (f. 1970) roman Hemma som att ha någon bredvid sig i sängen på kvällen innan man ska somna som berättar om sin dag. Det är en förträfflig sammanfattning som egentligen gör den här texten överflödig, men jag ska ändå göra ett försök att utveckla tankegången.
En nyskild kvinna med en vuxen dotter flyttar till nordtyska kusten för att arbeta på sin brors krog. Hon skriver brev till sin make som blev kvar i sin enorma samling prylar han räddat från total destruktion med en ”kan vara bra att ha någon gång”-mentalitet och försöker förgäves få tag på dottern som reser planlöst över världens hav. Men egentligen börjar det inte där, det börjar med ett minne av hur hon som ung fick ett erbjudande av en trollkarl och dennes fru att resa med dem för att framföra den itusågade damen. Det var någon slags audition, hon klev i lådan och fast att det var ett uppenbart trick (och fast att hon till slut tackade nej) var det något som hände där.
Tillvaron i den lilla kustbyn är stillsam, mestadel. Hon arbetar, umgås med den frimodiga grannen Mimi och hennes bror Arild, samtidigt som hon ser sin egen bror ha bekymmer med den 30-40 år yngre flickvännen Nike. Stillsamheten återspeglas i Hermanns prosa som är i det närmaste frikopplad från händelserna, samtidigt som varje ord rymmer en sorg eller saknad över det som blev kvar där i lådan, den avsågade halvan, för så länge sedan. Utan att ha Rachel Cusks självutplånande tillslag påminner ändå Hermanns framställning en hel del om kanadensiskans.
Så ja, Hemma blir på något sätt intimt som ett samtal i sängkammaren utan att egentligen handla om något eller skapa en laddning. Det är snarare förtroendefyllt, som att lyssna på någon man verkligen vill höra allting om.