Sally Rooney, inläst av Éanna Hardwicke
16 h 30 min. Faber & Faber 2024
På svenska Intermezzo, Albert Bonniers förlag (2024)
Nog för att det finns en stor dos godtycke när det kommer till läsning och litteratur, men det kommer tillfällen då jag i någon mån utvärderar vad jag tycker om ett författarskap. Här befann jag mig nu med irländska Sally Rooney (f. 1991). Efter den smått fantastiska Normala människor (2018) läste jag de två betydligt svagare och mer konventionella Samtal med vänner (2017) och Vackra värld, var är du (2021). Hade millenniegenerationens kanske främsta uttolkare en kanonbok till i sig?
Bröderna Peter, 32, och Ivan Koubek, 22, har nyligen förlorat sin far, i övrigt har de inte mycket gemensamt. Tio år skiljer dem åt, men också det faktum att Peter är utåtriktad, populär och framgångsrik i någon universell bemärkelse, medan Ivan är inåtvänd, nördig och inte ens särskilt bra på schack längre. Okej, han är visserligen fortfarande så pass bra att han får åka på schackevenemang och vinna över tio personer från lokala klubben samtidigt. Det är just vid ett sådant tillfälle Ivan träffar Margaret, 36. De drabbas av varandra, men är osäkra på hur, så olika stadier i livet de befinner sig i. Allt är enkelt och samtidigt svårt. Samtidigt har Peter svårt att navigera mellan sitt livs kärlek Sylvia, den unga Naomi och framförallt alla sorger han aldrig lyckas artikulera.
I sedvanligt Rooney-manér är det ganska vanliga människor som har ganska vanliga bekymmer, men som hon fyller med en förgörande mänsklig komplexitet. De har ibland svårt att göra sig förstådda, så som man kan ha, men de gör vad de kan för att stå ut i sina egna kroppar. Och för att besvara frågan ovan: ja, Intermezzo är en kanonbok. Där jag upplevde Samtal med vänner och Vackra värld, var är du som en smula tomma och med slappt hanterade litterära verktyg lyckas Rooney i Intermezzo få brödernas liv och relation att bli engagerande och rikt på intryck. Rooney växlar perspektiv mellan de båda och förhåller sig trogen dem båda, men sällan samtidigt. Det skapar en intressant dynamik där alla beröringspunkter förstärks i en vågrörelse.
Samtidigt är Rooney själv en beläst författare och det syns definitivt i prosan, det är rikt med referenser och dialogen flyter fram på ett väldigt trovärdigt sätt, både genom det som sägs och, kanske framför allt, det som inte sägs. Den fenomenala hanteringen av tiden i Normala människor finns inte här, men det finns så mycket annat att Rooney inte bara låter Intermezzo stå på egna ben, genom den förnyar hon också sig själv på ett väldigt sympatiskt vis. Ett sätt som, om det här nu var en brytpunkt, får mig att se fram emot nästa bok.