Kim de L’Horizon, i översättning av Aimée Delblanc, omslag formgett av Kerstin Hanson
290 + 38 s. Brombergs 2024
I original på tyska och engelska Blotbuch (2022)
Inte ens att skriva ner sådana enkla saker som antal sidor och originalspråk är enkelt med schweiziska författaren och dramatikern Kim de L’Horizons (f. 1992) roman Blodbok, vilket på många sätt är typiskt.[1. En del av berättelsen, menar jaget, kräver ett annat språk: engelska. Så de 38 sidorna är de engelska bitarna översatta till svenska. Om originalet har samma sidor översatta till tyska vet jag inte.] Det är en bok som krumbuktar rejält i såväl form och innehåll som temperament och på så sätt rymmer den varje dimension av den såriga berättelsen.
Den ickebinära berättaren är förvillande likt de L’Horizon, men hen går inte att lita på, det förstår man snart. Inte för att hen inte försöker, men uppriktigheten räcker inte för att inrymma känslan. Eller snarare: känslan och sanningen står i motsats. Vad de L’Horizon gör är att skriva en text till sin mormor som blir allt sjukare, inte ännu dement (framför allt inte ännu död) men rejält härjad av tiden. Det är tydligt att jagets relation till mormodern rymmer såväl skräck som något som kan kallas kärlek, och emellan står modern som gav upp mycket när de L’Horizon föddes. Familjens historia har inte berättats för ingen har velat berätta kvinnornas historia, förrän nu.
Blodbok är i stora drag essäistisk, anslaget är ett sökande efter släktens kärna och trauma och de L’Horizon gör det genom att söka källor utanför sig själv. Hen är lärd, akademiskt skolad och behärskar språk och form. På så sätt skiljer hen sig från sin mamma som nog hade önskat det för sig själv när ödet ville annorlunda. Blodbok hade kunnat vara en lågmäld och utforskande text, men så enkelt är det inte. Parallellt blottas jagets osäkerhet och vilsenhet i emellanåt grafiska redogörelser om sexuella möten med vårdboendepersonal och städare, inte uppenbart självdestruktivt men med en underliggande oförmåga att finna trygghet och ro i omvärlden. Kontrasterna mellan dessa båda delar är oerhört effektfull. Det tar sig också uttryck i att fotnoterna, som får betraktas som något av en akademisk mursten, inte sällan skrivs med samma rastlösa tilltal som de allra intimaste berättelserna från jagets tillvaro. Boken rymmer både och, liksom, i allra högsta grad, författaren.
Därför är det svårt att placera Blodbok i ett fack. Det är en utmärkt gestaltning av komplexiteterna som ryms i en människa, i en familj, i en relation, i en släkt, starkt och naket och totalt befriat från den kyliga distans som ibland (inte sällan förtjänstfullt) präglar såväl essä- som memoargenrén. de L’Horizons roman är en bok som få andra.