Sven Anders Johansson
211 s. Glänta 2024 (2024)
Med essän Till ambivalensens försvar avslutar litteraturvetaren Sven Anders Johansson (f. 1968) den triptyk över samtidens beskaffenhet som inleddes med Det cyniska tillståndet (2018) och fortsatte med Litteraturens slut (2021). Ett långt ifrån spikrakt projekt som når en snudd på antiklimaktisk höjdpunkt när tvärsäkerheten synas. I en av recensionerna av de tidigare böckerna skriver jag förutseende: ”Johansson verkar inte helt övertygad, men det är inte heller hans läggning att vara.”
Till ambivalensens försvar är, en ironi Johansson själv pekar på, inte mycket till stridsskrift. Om man alltid är ambivalent så tvivlar man sannolikt även på sin avsaknad av säkerhet. Hur som helst finns det få mer lämpade att skriva en bok som denna än just Johansson. Tidigt befinner vi oss vid hans stuga som saknade både el och vatten, en fristad bortom allt vad samtiden är. Så kom en chans att dra in el. Vad skulle då hända med lugnet? Han velade, fram och tillbaka, och bestämde sig nästan från att avstå innan han insåg att det vore bra för honom, en skrivande person, att kunna ladda datorn även där. När beslutet väl var taget ångrade han det förstås också.
Det tvivel som Johansson där exemplifierar med sig själv syns sällan i offentligheten. Där är det snarare viktigt att vara tydlig och säker, framstå som handlingskraftig och bestämd, trots att mycket tyder på att det är en omöjlig position att ha och direkt skadlig att vänta på. I dag står vi inför samhällsomvälvande förändringar (vare sig vi vill det eller inte) vars effekter och vidd står bortom vår kollektiva fattningsförmåga. De av människan påskyndade klimatförändringarna, de allt fler och starkare auktoritära regimerna och krigen det leder till, senkapitalismens dödsryckningar. Vad innebär det för vår gemensamma motståndskraft att alltid vara säker eller låta påskina säkerhet?
Som en tvivlare av rang är det inte konstigt att Till ambivalensens försvar talar till mig. Samtidigt har Johansson ett sätt att skriva som utmanar mig och kan få mig att invända även mot saker jag egentligen håller med om. Jag sympatiserar med tanken på att låta ambivalensen få större utrymme och att litteraturen eller konsten kan vara ett utrymme i vilket ambivalensens gränser utforskas. Samtidigt finns det värden jag, med den information jag har i dag, jag faktiskt känner mig trygg att vara säker på: att vi behöver mer jämlikhet och färre miljardärer, att vi måste agera för att dämpa effekterna av klimatförändringarna och minska (egentligen motverka) vår påverkan på klimatet och naturen, att mänsklig frihet är viktigare än ekonomisk, att transrättigheter är livsavgörande att värna. Men här finns också ett felslut, eller en diskrepans åtminstone, som jag inte vet om det är Johansson eller jag som är skyldig till. De värden jag värnar är egentligen symptom på andras tvärsäkerhet eller faktiska omständigheter. Transpersoners utrymme att tvivla begränsas exempelvis av omvärldens krav på tydlighet där vi gemensamt kommer med påtryckningar och vägrar lämna utrymme åt de som behöver tvivla och finna en väg genom tvivlet, hitta formerna för sin dysfori. Här måste jag och dem med mig som har möjlighet vara tvärsäkra på att transpersoner ska kunna söka fritt. I klimatfrågor måste vi vara tvärsäkra på att människan påverkar och att vi måste ingripa utan att för den sakens skull vara tvärsäkra på vad vi bör göra och, framför allt, vilka konsekvenser det får om vi inte gör det.
Till ambivalensens försvar är trots allt ett förtjänstfullt och sympatiskt inlägg, sedvanligt johanssonskt, om vilken grundinställning man bör ha till omvärlden och hur man bör se på andras tvärsäkerhet och tvivel. Indirekt är det nog också en önskan om att värdesätta ambivalens som metod. Kanske är den inte lika stark som de två tidigare böckerna, men det är nog lämpligt att se dem som en helhet med förmågan att hjälpa oss se världen, samhället och varandra med nya ögon.