Åh, vad jag drar ut på det. Ni måste tycka jag är oändligt jobbig som inte bara kan berätta hur listan ser ut från början. Det är nästan så att jag tycker att jag är jobbig. Fast till stor del har det varit roligt och nyttigt att tänka igenom vilka låtar jag gillar och varför. Så ärlig kan jag dock vara att trots att det dröjt drygt två veckor mellan första och sista inlägget på listan så satt jag i tre dagar i sträck och bara skrev på den. Det kändes bättre att bara få det gjort och inte skjuta på det, då hade det kanske aldrig blivit gjort.
81-100, 61-80, 41-60, 21-40, 11-20 och 6-10.
5. Beck – Lost Cause
Baby you’re a lost, baby you’re a lost
Baby you’re a lost cause
Beck är en väldigt märklig artist. Han har avgrundsdjupa lågmärken på sin musik, men ibland får han verkligen till det. Lost Cause är sjukt bra, så enkelt är det. Och ibland tror jag att det är jag som är den som sjungs om (återigen – jag är knappast ensam) och ibland tror jag att det är jag som ska sjunga den. Det är lite kluvet men det är också motiverat.
Texten är knappast av episka proportioner, tvärtom, på pappret är det en ganska enkel och nedtonad låt. Det är kanske därför jag gillar den så.
4. Stone Sour – Through Glass
So while you’re outside looking in
Describing what you see
Remember what you’re staring at is me
Stone Sour är som bekant de personerna i Slipknot som vågar visa sig utan mask. Ibland hör man ”arvet” från Slipknot (sångaren Corey Taylors karaktäristiska röst är icke att förglömma) men i Through Glass är allting väldigt lugnt och städat. En sång om utsatthet och ensamhet (tolkar jag det som i alla fall) med ett underbart flyt mellan text och melodi samt mellan de olika passagerna. Väldigt, väldigt, väldigt snyggt.
3. Black Light Co. – Too Late Madeline
I’m finding it hard to breathe, don’t know what to say, don’t know what to do.
How can I get out of this circle of lies – without losing control.
Black Light Co. förtjänar inte att vara så okända som de är. Jag har visserligen bara hört sex låtar med dem, där den här förvisso är den överlägset bästa, men jag blir ledsen när uppenbart grymma musiker inte får den uppmärksamhet deras talang borde ge dem.
Too Late Madeline är en ballad med få likar som är… Ja, obeskrivligt bra (hur fånigt det än är). Jag kan verkligen inte motivera varför jag gillar den här låten så mycket.
2. Joshua Radin – Winter
The walk has all been cleared by now
Your voice is all I hear somehow
Calling out winter
Det här kanske spoilar ett avsnitt av Scrubs, men det må vara hänt. I ett avsnitt, senare delen av säsong tre, dör Jordans bror Ben vilket visar sig först i slutet. Dr Cox klarar inte pressen riktigt och när han tror att han är på väg till sin sons kalas är han egentligen på väg till Bens begravning. Först då fattar Dr Cox och den här låten går igång. Jag grinar varje gång för det är så dödligt sorgligt. Ett tag var jag som en av Pavlovs hundar och bölade så fort jag hörde låten, men det har som tur är gått över.
Låten är lugn i klassiskt singer/songwritermanér och Joshua Radins ödmjuka och tillbakadragna stil passar jättebra till den här låten.
1. Colin Hay – Overkill
Especially at night
I worry over situations
I know I’ll be alright
Perhaps it’s just imagination
Ja, för er som känt mig ett tag lär det ju knappast komma som någon överraskning att Colin Hays akustiska version av Overkill (som ursprungligen framfördes av Colin Hays egna Men at Work). Det finns mycket historia och många minnen tillsammans med låten. Jag hörde den första gången i… Trumvirvel… Scrubs! Och de flesta minnena delar jag främst tillsammans med Niklas. Kanske hade den inte hängt med så länge och betytt så mycket för mig om det inte vore för det.
Och hela låten är förstås en musikalisk inkarnation av den oro som jag tampas med (återigen är jag knappast ensam) i nästan allting jag gör. Jag känner igen mig i varje ord, i varje ton, och skulle kunna lyssna på Overkill tills öronen blöder.
Eftersnack
Nu när listan över de hundra bästa låtarna jag hört är färdig (och säkerligen inaktuell innan det här inlägget hinner postas) hoppas jag att den inte bara gett mig något, utan även gett er tips och idéer om vad ni vill prova att lyssna på.
Det stora problemet med listan är förstås att det bara var hundra låtar som fick vara med. Jag har utelämnat stora artister med otroliga låtar, inte för att de är dåliga utan för att de helt enkelt inte betyder tillräckligt mycket för mig. Många av artisterna på listan har ju dessutom gjort fler än en eller två bra låtar, men en lista med bara Lars Winnerbäck, Red Hot Chilipeppers och Foo Fighters hade varit ganska tråkig, misstänker jag.
Utöver det har jag utelämnat låtar som skulle kunnat vara med på listan. Nya låtar som jag inte hört tillräckligt mycket och som inte fastnat i rutinlyssnandet riktigt ännu, låtar som jag hört, uppskattat och glömt namnet på finns inte heller med.
Det konstigaste, enligt mig, är att jag inte har med min systers fantastiska låt Darling. Låten är otrolig på många sätt och vis och skulle mycket väl kunna vara det absolut bästa jag hört någonsin. Anledningen till att den inte är med är för att jag dels är jättejävig i frågan, förstås, och dels för att jag hoppas att den i framtiden ska få ytterligare finslipning och leva ett eget liv.
Med det sagt hoppas jag att det varit uthärdligt och kanske till och med intressant att läsa om de låtarna jag gillar bäst. Och jag vet att många, kanske till och med alla i hela världen, tycker att jag har fel.
Hela listan finner ni om ni trycker här: (mer …)