Ulrika Hansson, omslag formgett av Sanna Mander
292 s. Schildts & Söderströms 2026 (2026)
Låt vara att västern-genren generellt förknippas med hårdföra män med nerver av stål någonstans i USAs sparsamt bebyggda inland, men finska Ulrika Hansson (f. 1977) visar med De oförlåtna att det funkar minst lika bra att placera en kvinna i berättelsens centrum och att låta den utspela sig i Österbotten och ändå fånga en påtaglig västern-stämning.
Året är 1885 och Ina har nu gått i två år utan sin make och son. De mördades kallblodigt av bröderna Manderbacka och när länsman nu inte tagit hennes vittnesmål på allvar (han är trots allt brödernas farbror) bestämmer hon sig för att skriva berättelsens slut själv, men exakt hur vet hon ännu inte riktigt. Hon övertalar den gamla spåraren Jaak, som har sina egna affärer med bröderna, att ta henne med när han söker upp dem och de ger sig ut i de hösttunga finska skogarna på varsin hästrygg för att se till att rättvisa skipas. Resan och sökandet, ensamheten och sällskapet, allt ger både Ina och Jaak tid att kontemplera sina livsval.
De oförlåtna drivs huvudsakligen framåt av frågan om vad Ina och Jaak faktiskt kommer ta sig till när de träffar på bröderna Manderbacka, men den stora behållningen ligger i hur de två ganska trubbiga figurerna med alla sina fel och brister, och kanske i synnerhet alla sätt de är lika och olika på, finner sig i varandras sällskap, som om det fanns ett släktskap sprunget ur den österbottniska myllan och den situation de hamnat i. Båda två lyckas överraska varandra och läsaren utan att det ter sig orimligt. När övriga persongalleriet av naturliga skäl blir mer schablonartat är Inas och Jaaks relation i ständig rörelse, även när hästarna får vila.
Samtidigt som jag läste den i ganska raskt tempo finns det en långsamhet i den som jag uppskattar. Stämning och takt får mig främst att tänka på Jim Jarmuschs fantastiska men svårsmälta western-film Dead Man (1995). Jag vet inte hur rättvis kopplingen är, men för mig stärker kopplingen upplevelsen av De oförlåtna. Romanen är mer sammanhållen och mindre konstig, men jag tänker mig att filmversionen skulle innehålla samma drastiska stillhet som Dead Man. Och även för mig med afantasi är upplevelsen av De oförlåtna klart filmisk. Den ogästvänliga naturen och de finlandssvenska replikerna jag hör, febern bara ett småsår bort. Jag gillar det!