Ta-Nehisi Coates, omslag formgett av Michael Morris
232 s. One World 2024 (2024)
Den amerikanske journalisten och författaren Ta-Nehisi Coates (f. 1975) har genom sin karriär fokuserat på sociala och kulturella frågor, för att inte säga orättvisor, i synnerhet kopplat till afrikan-amerikaners situation i USA och vit överhöghet. Parallellt har han även arbetat med att lära ut skrivande, och den första texten i essäsamlingen The Message, “Journalism Is Not a Luxury” innehåller det närmaste en programförklaring för boken som vi kommer. I direkt tilltal till studenterna på Howard University (som grundades för att svarta skulle kunna studera) skriver han:
I guess it begins with our institution, and the fact that it was founded to combat the long shadow of slavery—a shadow that we understood had not yet retreated. This meant that we could never practice writing solely for the craft itself, but must necissarily believe our practice to be in service of that larger emancipatory mandate.
Han citerar även George Orwell och dennes insikt att han i fredligare tider hade kunnat skriva annat, omedveten om sina politiska åsikter, men han att han i stället såg sig bli en “pamphleteer”. Och det får mig att tänka på den palestinske poeten Marwan Makhoul som skrev: “In order for me to write poetry that isn’t political, I must listen to the birds, and in order to hear the birds, the warplanes must be silent.”
Vad Coates, Orwell och Makhoul har gemensamt är insikten att för många finns inget utrymme att frikoppla sina ord från de materiella omständigheterna, och i The Message bär Coates den insikten på resor till Senegal där hans förfäder kommer från, Chapin i South Carolina där folk försökt få hans böcker bannlysta, och till Palestina och Israel där han med egna ögon får se det systematiska förtrycket israeliska staten och dess högerextrema styre utsätter (och historiskt utsatt) palestinierna för. Gemensamt för alla resorna är hur berättelsen formar medvetandet.
Och är det något Coates kan är det att berätta i sann New Journalism-anda. Som läsare får vi komma nära både honom (särskilt i berättelsen om Chapin) och hans studieobjekt. Det senare blir förstås extra kraftfullt i texten om folkmordet i Palestina där han förtjänstfullt fyller ut stereotyperna på ett sätt som fördjupar förståelsen mycket, samtidigt som han ger bakgrund till och exempel på hur förtrycket tar sig uttryck. The Message är fullkomligt fängslande läsning och för varje ord känner jag mig klokare och del av en större berättelse, lite på samma vis som Teju Cole och Rebecca Solnit tidigare fått mig att känna. Det är exakt den känslan jag är ute efter när jag läser essäer och det är det som får mig övertygad om att jag kommer lästa mycket mer av Coates i framtiden.