Andrée Blouin, med Jean MacKellar, inläst av Janina Edwards
12 h. Tantor Media 2026 (1983)
De afrikanska stater som under 1950- och 60-talen vann sin självständighet fick ingenting gratis. Politiker, aktivister och kämpar som Sékou Touré, Kwame Nkrumah och Patrice Lumumba (som mördades, av allt att döma av belgiska och amerikanska staten, för sitt engagemang) har skrivits in i historieböckerna, men bland dem rörde sig en kvinna, Andrée Blouin (1921–1986), som spelade en betydande roll i kampen mot kolonisatörerna. I självbiografin My Country, Africa beskriver hon hela bågen, från de tidigaste åren till exilen i Frankrike.
Blouin var inte bara en stark politisk figur genom sina handlingar, redan genom sin tillblivelse befann hon sig i ett gränsland som kom att ge henne ett särskilt perspektiv. Den franske affärsmannen Pierre Gerbillat kom till Oubangui-Chari och bestämde sig för att han skulle gifta sig med den fjortonåriga Josephine Wouassimba. Snart därefter föddes Blouin. Kolonisatörernas rasism genomsyrade allt, även för sådana som Blouin, barn till vita män. Som treåring sattes hon i klosterskola för barn med blandad härkomst. Nunnorna gjorde sitt yttersta för att tukta dessa syndens avkommor, barnen behandlades med andra ord otroligt illa. För Blouin var det början på ett motstånd och ett uppvaknande. Oförmågan att hålla tyst satte henne förstås i vissa knipor, men var också grunden för det politiska arbete hon kom att göra.
Om klosterskolan väckte henne så kom tiden efteråt, sökandet efter en plats och ett sammanhang att vara den verkliga skolan. Genom hennes första make, också han affärsman och rasist, öppnades några dörrar till världen utanför, men det var när hon träffade, förvirrande nog, André Blouin (ja, mängden “e” är nyckeln) som hon fann en person som var både ett stöd, en anförvant och en kärlek. Där tog och fick hon utrymme att följa sin politiska vilja och engagera sig i kampen för Afrikas frihet.
My Country, Africa lyckas med konststycket att både berätta om Blouins eget öde och samtidigt fokusera på hela det system som var kolonisationen, dess fall och dödsryckningar. Blouin är i sig en person som rymmer båda berättelserna, både som vittne och som katalysator. Det gör boken högintressant, i synnerhet eftersom de landvinningar som gjorts inte går att ta för givna och dagens stormakter har klart koloniala och/eller imperialistiska anspråk. Dessutom upplever jag den som litterärt mogen på ett sätt som inte all vittneslitteratur eller alla memoarer är.
My Country, Africa riktar ljuset mot och beskriver ett stycke modern världshistoria på ett unikt sätt, Blouins dubbla blickar omsätts i (fortfarande) högaktuell kunskap.