Torborg Nedreaas, i översättning av Cilla Naumann, omslag formgett av Sara R. Acedo
288 s. Wahlström & Widstrand 2026
Norska originalets titel Av maneskinn gror det ingenting (1947)
Somliga böcker vill jag verkligen tycka om. Något med dem, ett anslag, en metod, som inte bara lockar läsaren i mig utan också människan (i den mån de går att skilja åt). En sådan bok är Av månsken växer ingenting av norska Torborg Nedreaas (1906—1987) som nyligen kommit i nyöversättning och hyllats brett. Desto större är besvikelsen när jag inte lyckas.
Vad var det jag ville tycka om? Jo, Av månsken växer ingenting handlar om en kvinna som följer med en okänd man hem. I stället för att vänslas eller vad vuxna nu gör efter en utekväll bestämmer hon sig för att berätta sin livshistoria från mannen (som knappt gör annat än serverar alkohol och bjuder på cigaretter). Som ur en Scheherazade flyter orden ur henne i jakten på gryningen, en berättelse om en ung kvinna, för att inte säga ännu ett barn, som förälskar sig i sin lärare som utnyttjar hennes position och håller henne som känslomässig gisslan. Häri finns den naiva, obönhörligt drabbande kärleken som många säkert kan känna igen sig i och som inte alltid är vacker och värdig. Det är den som förlamar alla andra tankar, som får en att vänta timme efter timme på ett livstecken, som tolkar och övertolkar och som i slutänden har makten att göra en beroende, förlamad, fängslad.
Nedreaas huvudperson har ordet i princip hela boken och hennes historia är tragisk. Hon blir illa behandlad, hon görs med barn och tvingas till abort, hon är aldrig huvudpersonen i sitt eget liv och har ännu inte erfarenhet nog att känna igen ett övergrepp. Det är gripande, eller borde åtminstone vara det. Men premissen till trots, den ensamma berättaren och hennes vittne, blir aldrig mer än ord på papper för mig. Där litteraturen kan transcendera sin form och få eget liv upplever jag aldrig Av månsken växer ingenting som något större än en bok. Det är lite pratigt på ett distanserande vis, detta trots översättningen som jag upplever som överraskande modern, där bara vissa tidsmarkörer placerar den i 1900-talets mitt.
Av och till tycker jag också att romanen tappar sin form. Kvinnans ord bryts då och då av med mannens, lyssnarens, handlingar. I boken är det hanterat med extra indrag i texten, men romanen låter sig inte formateras så och det hela blir inkonsekvent. Formgivaren i mig blir orimligt irriterad (och det är väl i allra högsta grad ett Martin-problem), för det är ytterligare en sak som liksom bryter illusionen eller åtminstone motverkar syftet med romanen.
Jag är övertygad om att det finns läsare, säkerligen många, som kommer uppskatta Av månsken växer ingenting mycket mer än vad jag gjorde. Jag ville tycka om den, men i slutänden får jag nöja mig med att se potentialen.