Lars Tranvik, omslag formgett av Beatrice Bohman
192 s. Natur & Kultur 2026 (2026)
Hultsjön norr om Linköping liknar min barndoms sjöar, Böksjön och Torsjön. Omgivna av tallar och lövskog, med en liten preparerad sandstrand och utanför den en botten vars hemligheter kunde ge mardrömmar och som fortfarande gör att jag drar mig från att hoppa i. Närmare strandkanten ser man åtminstone botten genom det bruna, nästan bärnstensfärgade vattnet, där kan man se småfisk som nyfiket närmar sig. Jag tycker om den typen av sjöar, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Limnologen, det vill säga sjövetaren, Lars Tranvik (f. 1959) beskriver i sin bok Sjörapporter både de ekologiska och kulturella förutsättningarna för inlandssjöar, strandområden och oss människor. För det hänger ihop på ett sätt som inte minst blir tydligt när skogsbränderna härjar för fullt över stora delar av Europa och världen.
Tranvik börjar i det lilla, i en eka på den småländska sjön Trollagylet, där hans farfar spottade tre gånger på flötet för god fiskelycka. För många, antar jag, är kontakten med vattnet den första fullständiga naturupplevelsen. Att sänka sig ner i en badsjö eller hav, fullständigt omslutas. Men ju mer tiden går desto mer fjär blir naturen, kännedomen minskar, det där bandet som ändå var mer påtagligt ser ut att kunna brista. Människan åtskild från naturen. Det är dock en bedräglig bild, för oavsett om vi förstår det eller ej är vi fullständigt beroende av sötvatten från naturen.
I en rad kapitel berättar Tranvik personligt, lågmält och initierat om olika aspekter av insjöarna, dess tillkomst, invånare och hot, och många, för att inte säga alla, återkommer till vad vi människor gjort och fortsätter att göra. Skövling och övergödning på grund av jordbruk, miljögifter på grund av produktion, växthusgaser som sätter naturens långsamma, långsamma processer ur spel. Läget är allvarligt, akut, men långt ifrån hopplöst i Sjörapporter.
För mig är dess främsta förtjänster inte nödvändigtvis hur Tranvik beskriver hoten mot miljö och klimat. Det är förstås extremt viktigt och angeläget, men det är något jag ändå känner mig ganska hemma i. Nej, föredömligt och ödmjukt bjuder Tranvik in läsaren till att sätta sig ner vid sjön och på riktigt ta in den. Det som till en början framstår mest som ett gytter utan någonstans att fästa blicken blir i Tranviks sällskap lättare att urskilja. Starkast intryck gör hans beskrivning av litoralzonen, det ekosystem i sjön som är närmast land, där kaveldun växer, vadare vadar och yngel växer till sig. Det är en oerhört varierad och viktig miljö som riskerar att försvinna i samma andetag som det av somliga riksdagspartier så hatade strandskyddet.
Jag är inte överraskad att jag tyckte om och lärde mig mycket av Sjörapporter, men däremot är jag lite förvånad över hur svårt jag hade att lägga ifrån mig den. Som en ständigt föränderlig yta, med vågor och krusningar, blir boken i det närmaste hypnotiserande. En effekt jag hoppas många får ta del av.