Att göra karriär som konstnär är, som de flesta förstår, inte alltför enkelt. Maria Olsson (Krysantemum) från Norrköping är ännu bara i början, men med sikte på framtiden gör hon sitt bästa för att nå ett av många mål på vägen: konstfack. Trots det ser hon sig ännu inte som konstnär. Jag har växlat några ord med henne för att bena ut om det här verkligen är något att satsa på.
Maria har ritat och fotograferat länge. Det sattes tidigt pennor i hennes händer och fotograferingen ligger i blodet. För tillfället går hon tredje året på Kungsgårdsgymnasiets mediaprogram med inriktning på foto och grafik:
”Jag grämer mig över att jag inte valde bild och form på gymnasiet, men intresset var större för foto än för måleri då”, berättar hon. Men trots att hon är mer eller mindre självlärd vill hon bilda sig inom konsten. Hon säger att det nog ibland kan vara bra att vara självlärd och att inte fastna för mycket i tekniker kring hur man ska måla. För grundläggande kunskaper har Maria dock börjat gå en konstkurs på folkuniversitetet som hon sett fram emot länge och som hon hoppas ska ge henne en bas att stå på utanför hobbyutövandet. ”Men bara för man går en kurs blir man ju inte proffs. Man får ju slita lite själv också.”
I framtiden hägrar konstfack eller annan konsthögskola som ett mål att sträva emot. ”Om det jag gör inte räcker till för något sådant så kommer jag nog aldrig sluta vara kreativ på ett sätt eller annat. Då skulle jag nog sprängas.” Förhoppningsvis kommer det räcka, även om konkurrensen är stenhård. Och det finns mycket kreativitet att ta av. På frågan om vad hon inspireras av svarar hon, bland många andra saker: ”En sång, ett par ögon, ett ord, en känsla.” Med sådana inspirationskällor borde det finnas en strid ström av motiv att ta av. Och hennes galleri är digert, både av målade bilder, kollage och fotografier. Nyligen fick hon dessutom såld sin första tavla. ”Det känns hur stort som helst för mig. När jag får en komplimang blir jag alltid oändligt glad och förvånad och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera komplimanger.”
Det finns en ödmjuk blygsel runt Maria, men frågan är om hon inte måste stå på sig mer och tro på sig själv ytterligare om hon ska göra en karriär som konstnär. Det är en tuff bransch. Men nog måste hon ha ett visst självförtroende för att våga söka konstfack från första början?
Inspiratörer finns det många, främst konstnärer inom naivismen och surrealismen. När jag ber henne nämna några namn blir det en omaka samling med Frida Kahlo, Salvador Dali, Ernst Billgren och Per Åhlin för att nämna några. ”Det måste tilltala mig”, säger hon. Det är ett centralt tema i Marias konstnärsskap. Hon skulle aldrig göra något hon tycker är tråkigt, aldrig inspireras av något som inte passade henne, inte lägga tid på något hon inte känner för.
Även om Maria inte målar några landskap själv så måste man säga att hon är naturromantisk. ”Naturen är alldeles för perfekt, vacker, konstig och förunderlig som den är. Den mister ofta sin magi när någon ska måla av den realistiskt.” Därför har hon efter tidiga experiment slutat att redigera sina fotografier för att ta bort skönhetsfläckar. ”Jag har kommit till någon insikt där finnar, rynkor, hår och prickar bara gör allt vackrare och mer levande än babystjärtansikten”, säger hon och man kan inte annat än hålla med henne. Det är inte perfektionen som ger personligheten.
Än så länge är bloggen Krysantemum hennes enda fönster för omvärlden. Genom den visar hon upp nya bilder och länkar till sitt flickr-galleri. Kanske och förhoppningsvis kommer fler få upp ögonen för henne snart, om inte annat när hon kommit in på konstfack och på allvar kan visa vad hon går för.
* För att inte föra någon bakom ljuset är Maria Olsson min lillasyster och jag tycker hon förtjänar mer uppmärksamhet än vad hon får. Förhoppningsvis talar bilderna för sig själva.