”Om Michel de Montaigne levt idag hade han varit bloggare” fick jag höra under i kursen i Essäer och essäism, och jag tänkte att ja, kanske är det så. Man kan samtidigt anta att om Francois de La Rouchefoucauld varit verksam idag hade han twittrat. Det ställer bara till ett problem: var ställer det mig och alla andra bloggare som har något som helst anspråk på litteraritet och seriositet? Tiden, de tre fyrahundra åren som gått, har framförallt ändrat väldigt mycket av kulturlivets karaktär. På 1600-talet kan man anta att antalet kända författare var mycket litet, än mindre deras spridning. Å andra sidan är deras efterlämnade texter mer beständiga (uppenbarligen, eftersom de diskuteras idag).
Idag, däremot, är antalet personer (jag vill inte skriva författare) vars texter läses multiplicerat med jag-vet-inte-hur-många tusen och man kan hävda sig genom självpublicerade böcker, bloggar, twittranden, forum och jag vet inte vad. Om man ställer världens mest kända bloggare (vem nu det kan vara) bredvid världens mest kända essäist (Michel de Montaigne) skulle jag inte bli förvånad ifall de båda var ungefär lika igenkända och omtyckta.
Jag har inga ambitioner att bli någon ny Michel de Montaigne (först och främst vill jag vara min egen) för jag inser att dagens kulturklimat har vissa begränsningar, både i form och och tillgänglighet. De texter jag skriver på Yasylum ser jag som ett sätt att stärka mitt varumärke utifall att någon mot förmodan skulle vara intresserad av mina texter och mitt skrivande i andra sammanhang. Att det ännu inte varit särskilt aktuellt kanske säger något om mitt skrivande? Hur som helst har jag, genom citatet ovan, ett gyllene läge att profilera mig, att höja statusen på mina texter och göra anspråk på mer än att bara blogga för min egen skull. Är det så enkelt?
Givetvis inte. Jag har, av många anledningar, blivit mer och mer sugen på att skriva artiklar och essäer som går utöver recensioner. Jag har satt i system att skriva två sådana i veckan (och skulle kunna tänka mig att utöka det om jag känner att jag klarar av det), men det gör mig inte till en erkänd essäist. Det gör mig inte ens erkänd, och även om jag inte har några vidare anlag för bitterhet känner jag en viss smak av bittermandel när jag i en minut av självförtroende anser mig förtjäna berömmelse. Snart är jag dock tillbaka i de gamla vanliga hjulspåren och nöter outtröttligt vidare med mina texter.
Så om essäer passar in i bloggklimatet borde jag kanske ta chanser, men det var med all önskvärd tydlighet jag fick reda på att essän är en litterär form som få känner till och färre läser. Det är en formlös massa av ord som kan tilldelas en rad egenskaper likt ett DSM-system där en text är en essä om den uppfyller två eller fler av de på förhand uppsatta symptomen. Jag vet inte vad jag skriver längre.