Andrea Abreu, i översättning av Hanna Nordenhök, omslag formgett av Paulo Sangregorio
164 s. Nirstedt 2023
I original på spanska Panza de burro (2020)
På Teneriffa finns den sovande vulkanen Teide. Nej, låt mig omformulera det. Kanarieön Teneriffa hade inte funnits utan vulkanen Teide, alla som bor där (eller reser dit som turister) befinner sig på dess yta. Teides senaste utbrott var 1909 och även om många generationer passerat gör det något med ens sinnelag att veta att det när som helst kan uppstå ett glödgande kaos. Det är åtminstone vad den spanska författaren Andrea Abreu (f. 1995) försöker fånga i debutromanen Åsnesommar.
I berättelsens och världens mitt befinner sig de två vännerna Isora och bokens berättare. De är tio år och på väg in i vuxenlivet, tycker de åtminstone själva. Turisterna har åkt, molnen hänger höstgrå över ön och världen tycks krympa för varje dag som går. Isora är frispråkig och gåpåig medan berättaren har en rik tankevärld som inte riktigt når fram till vännen. När Isora kräks upp maten hon ätit betraktar berättaren och när Isora säger ”shit, kom” så kommer hon. Det är en dynamik som så sakteliga ska förändras, men det vet de inte om själva.
Med ett väldigt driv, talspråk och slang tecknar Abreu två porträtt som man vet bara kommer vara ett ögonblick. Hon gestaltar tjejernas upplevelse av ön och uppväxten på ett trovärdigt vis och det är svårt att, inte minst som förälder till barn i ungefär samma ålder, inte ömma för dem, om än på helt olika vis men med samma grundton; en önskan om att de skulle få fortsätta vara barn.
Varje generation och varje plats har sin egen berättelse. Om Häng City (2022) var orden som precis träffade mig så gissar jag att Åsnesommar på motsvarande vis kan göra att de som växte upp på Teneriffa i början av 2000-talet känner sig sedda. I den här typen av böcker finns en dimension att där skalpellen går in i barndomen, där känns det som mest. Och även om jag läser Åsnesommar med behållning är det ändå något som håller mig på avstånd, kanske att jag mer närmar mig den som en förälder än som en frände? Samtidigt öppnar det dörrar att läsa litteratur från olika perspektiv sprungna ur olika erfarenheter och det kan aldrig vara dåligt.