Charlotte Perkins Gilman
36 s. Public Park Publishing 2020 (1892)
På svenska Den gula tapeten, Novellix (2022)
Om någon hade satt The Yellow Wallpaper i handen på mig och sagt ”Läs den här, den är skriven på 1970-talet” hade jag inte haft några problem att tro det. Eller 1940-talet. Eller 2020-talet. Men amerikanska Charlotte Perkins Gilman (1860—1932) fick sin novell publicerad redan på 1890-talet och läses i allmänhet som en gotisk skräcknovell.
Berättelsen handlar om och berättas av en kvinna som av allt att döma lider av förlossningsdepression, men varken hennes bror eller make (som båda är läkare) tar hennes symptom på allvar. De ordinerar henne vila, ensamhet, bara genom sysslolöshet och ett minimum av intryck kan hon fullgöra sin roll som kvinna och mor. Föga förvånande blir hennes tillstånd värre. Hon antecknar i hemlighet, mån om att inte låta henne se hur hon bryter mot rekommendationerna, alltmedan ljuset rör sig över de gula tapeternas slingrande mönster.
Gradvis rör sig huvudpersonen allt djupare in i depression och psykisk ohälsa. Som läsare får vi på första parkett beskåda hur skräcken bokstavligen kryper på väggarna. Den ringa längden bidrar också till att tempot hålls uppe och jag som inte älskar att stanna i ruggiga historier hinner inte värja mig.
The Yellow Wallpaper känns som sagt ruskigt modern i sitt tilltal. Samtidigt är det väl tyvärr en tidlös historia vi får uppleva, om kvinnliga upplevelser och erfarenheter som inte tas på allvar, där män avgör vad som är bäst och på så sätt inte sällan gör saker värre. Det är gaslighting innan begreppet hade ett namn. För Perkins Gilman ska det ha varit mer eller mindre självupplevt, dessutom, vilket åtminstone delvis ger novellen en extra dimension. Och ja, även över 130 år senare är The Yellow Wallpaper både läsvärd och relevant.