Jag har under våren läst två böcker av den tyvärr bortgångne W.G. Sebald och båda böckerna fick 3 i betyg när jag recenserade dem: Svindel. Känslor och Saturnus ringar. När jag väl hade läst klart böckerna insåg jag inte i vilket utsträckning det jag skulle läsa hade påverkat mig. Vad jag såg var en mängd inspirerande idéer utan någon egentlig substans och ett språk som kändes mer omständigt än vackert. Nu har det gått en tid sedan jag lade ifrån mig böckerna och Sebald har på något lustigt sätt etsat sig fast i mitt sinne, ivrigt naggandes i utkanten av mina tankar. Ständigt.
Den kritik jag hade står jag fast vid, det som ändrats är hur jag värderar just de aspekterna av hans författarskap. Jag skrev recensionerna med böckerna i relativt färskt minne vilket jag i vanliga fall tycker är bra (så även här, egentligen). Det jag inte hade räknat med och som gör att jag nu tvingas skriva det här inlägget för att få sinnesfrid är sättet Sebald påverkat mig. Inte nog med att jag gärna refererar till honom i positiva ordalag, jag rekommenderar honom till litteraturintresserade och jag låter honom styra och ställa bland orden i det jag skriver. Det här är så nära en personlig besatthet jag kan komma för jag känner att jag inte kan slå bort honom, jag vill kanske inte heller, och han är där utan att jag kan påverka det. Det stör mig.
När jag skrev min hemtenta, min essä om min essä och essäer i allmänhet, hade jag ambitionen att göra en lätt parodisk essä om essäns natur. Det gick, om jag förstått de som läst den rätt, väldigt bra. Vad som inte framgick var till vilken grad Sebald satt och petade med sin långa pinne. Det syns inte direkt, det kan jag tillstå, för min stil är min stil och det är lyckligtvis ingenting jag frångår utan viss möda. Däremot kan jag tänka mig att sättet att tänka på, ett organiserat kaos med en snitslad bana som är alltför lätt att vika av från, liknar varandras. Eller så har jag bara stulit det, så enkelt kan det ju faktiskt vara. Hur som helst har jag inte tagit mig igenom en minut av skrivande utan att Sebald varit där och jag hoppas att det här inlägget och den här upprättelsen – för jag kan inte se det som annat än ren hemsökelse – kan fördriva spöket från mina tankar.
Så, det här är det första steget i mitt tolvstegsprogram: jag erkänner att jag har ett problem. Mitt sätt att lösa det är både kortsiktigt och korkat: jag höjer betygen på Svindel. Känslor och Saturnus ringar med ett steg. Sebald har mycket tydligt visat att det faktiskt finns mer än själva boken som kan påverka läsaren och för det förtjänar han verkligen all heder. Tack W.G. för att du öppnat mina ögon, men var snäll och försvinn från mina tankar nu. Jag behöver dem till annat. Tack på förhand.