Originaltitel: The Sixth Sense
Regissör: M. Night Shyamalan
Manus: M. Night Shyamalan
Språk: Engelska, latin och spanska
Land: USA
Svensk premiär: 7 januari 2000
Längd: 107 minuter
Den prisbelönte barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) får besök av en missnöjd ex-patient som skjuter Crowe och sen sig själv. En tid senare börjar Crowe fördjupa sig i Cole Sear (Haley Joel Osment), en pojke som verkar ha ungefär samma problem som patienten Crowe blev skjuten av. Crowe försöker med alla till buds stående medel att ge Cole sinnesfrid, men när denne säger sig kunna se och prata med de döda tar uppdraget en ny vändning för Crowe. Hans fru är så olycklig att hon tycks ignorera honom och Cole blir allt räddare och räddare (och dessutom mer mobbad).
Jag måste ge den gode M. Night Shyamalan att det här är en rätt bra idé. Dock förvaltas den synnerligen dåligt och när filmen är slut sitter jag mest och funderar på om det har blivit något fel, om en timme försvunnit eller om det är något metafilmiskt stunt som gjorts och att filmen fortsätter ett tag till efter eftertexterna. Jag får nämligen intrycket av att Sjätte sinnet är en 107 minuter lång trailer för en film som kanske skulle kunna vara häftig. Trailern i sig får man inte mycket sammanhang eller handling av och den dramaturgi som en sådan film behöver saknas helt i kortversionen. Den här känslan jag har gör mig lite lätt orolig, för det sägs att Sjätte sinnet ska vara bra, men jag förstår inte alls varför. Idén hade förtjänat ett bättre öde.
Bruce Willis har enligt mig ett oförtjänat dåligt rykte och även om det här knappast är hans livs roll så gör han sitt jobb. Varken mer eller mindre. Haley Joel Osment brukar folk störa sig på, han är lite för helylle, lite lillgammal (på vita duken åtminstone). Det ligger kanske något i det, men här är han ännu så liten att man kan ha visst överseende med det. Toni Collette gör pojkens mamma riktigt bra, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon är väldigt bra allt som oftast.
Det bästa med filmen var låten som var i slutet, när eftertexten rullade, och den var visserligen riktigt bra, men den räddar knappast filmen. Fiffigt av dem att spara det bästa till sist, måste jag erkänna, men nej: Sjätte sinnet var dålig.