Serie: Black Orchid
Originaltitel: Black Orchid
Manusörfattare: Neil Gaiman
Tecknare: Dave McKean
Utgivningsår: 1991
Tryckår: 1991
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 160
Förlag: DC Comics
ISBN: 0-930289-55-2
I DC Comics superhjälteuniversum har det dykt upp en och annan figur som kanske inte beskrivs särskilt mycket. Ibland tycks det dock viktigt att sätta figuren i ett sammanhang, ge den en bakgrund och berätta hur den blev som den blev, vilket är just vad Neil Gaiman försöker göra med Black Orchid i Black Orchid.
Susan Linden-Thorne vet inte riktigt var hon kommer ifrån, men hon vet att hon inte är som alla andra. Hon är nämligen, visar det sig, en blandning mellan växt och människa och detta har vissa fördelar som att hon är supersnabb, -stark, -rörlig och -uthållig och dessutom kan flyga, ändra sitt utseende och kan i viss mån reinkarneras. Självklart måste hon betala för sina krafter på något sätt, allt enligt den kosmiska rättvisan: hon är nämligen jagad och ständigt hotad. Trots det upphör aldrig hennes jakt för att ta reda på vem hon är, var hon kommer ifrån och vad hon ska göra åt alla skurkar.
Jag inser att min resumé är lätt raljant, ett bevis på att jag egentligen inte har särskilt mycket till övers för superhjältar och sättet på vilket de hittills alltid framställs. Det blir lätt fånigt och jag känner tendenserna även i Black Orchid även om det är långt ifrån så farligt som det kunde vara. Mitt största problem är förmodligen att jag inte fångas av berättelsen eller intresserar mig för karaktärerna. Hade det inte varit för två viktiga saker, vilka jag återkommer till, hade jag sannolikt tyckt att serien varit riktigt dålig.
Men när herrarna Gaiman och McKean sätter igång blir det sällan dåligt på riktigt. Den tidigare behärskar berättandets alla aspekter och gör att man, även om man är totalt ointresserad av berättelsen i sig så kan man njuta av sättet den är berättad på. McKean, å sin sida, är en gudabenådad tecknare och ju mer jag ser av honom desto mer övertygad är jag om att han, om någon, är en superhjälte med en supertecknares alla egenskaper. Bilderna är mjuka och sjukt välarbetade och hans färghantering är fenomenal. Dock känns det inte som att varken McKean eller Gaiman gör sitt allra yttersta här, de räddar visserligen berättelsen, men det blir inga mirakel.