Originaltitel: The Full Monty
Regissör: Peter Cattaneo
Manus: Simon Beaufoy
Språk: Engelska
Land: Storbritannien
Svensk premiär: 14 november 1997
Längd: 91 minuter
Efter att stålverket i Sheffield lades ned blev stämningen i staden allt annat än munter, arbetslösheten är hög och folk gör sitt bästa för att komma till bukt med det hela. När Chippendales en dag dyker upp får Gaz (Robert Carlyle) en idé – kan Chippendales dra in tusentals pund per kväll borde vi! – och han mönstrar fem andra arbetslösa stålarbetare för att öva inför den stora kvällen då deras framträdande ska äga rum och de ska göra det som Chippendales aldrig gör: köra helnäck.
Vid första anblick kan det här te sig som en film som inte har potential att nå väldigt högt. Man ska dock inte låta sig luras, filmen har mycket att ge. Förutom ramhandlingen är karaktärernas egna historier om livet efter att de blev sparkade ofta väldigt gripande. Vi har Lomper (Steve Huison) som försöker ta sitt liv men misslyckas, eller Gerald (Tom Wilkinson) som tidigare var någon form av chef men efter att han fick sparken har han inte vågat berätta för sin fru att han inte har något jobb och tar lån istället. Det är på det sättet ingen vacker film och hade det inte varit för att allting osar av svart humor och värme hade det nog blivit allt för tungt (om än intressant, förvisso).
Jag tycker att Allt eller inget är riktigt bra och även om mycket är det fantastiska manusets skulle så verkar det som att skådespelarskaran är som klippt och skuren för filmen. Alla gör riktigt bra ifrån sig och förutom de två jag redan nämnt (Carlyle och Wilkinson) förtjänar Mark Addy att nämnas. Kanske är det han som hårdast griper en och det är svårt att inte fyllas av totalt sympati. Allt eller inget vinner på det perfekta samspelet mellan skådespelarna och manuset och det är inte långt bort att filmen skulle få en femma, men jag nöjer mig med en fyra och låter Little Miss Sunshine behålla den svarta humor-tronen.