Originaltitel: The Elephant Man
Regissör: David Lynch
Manus: Christopher De Vore, Eric Bergren, David Lynch, Frederick Treves och Ashley Montagu
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 23 mars 1981
Längd: 124 minuter
Problemet som uppstår när en regissör som David Lynch tar sig an en berättelse som Elefantmannen är framförallt alla de störande småsaker som genereras i mötet. David Lynch är rätt ball, men han har en del skumma saker och han verkar gilla att lägga till irritationsmoment – oavsett om det är med vilje (han vill provocera) eller hans smak är sådan (han tycker inte det är irriterande) eller att han är inkompetent (och gör misstag) så kan jag inte låta bli att nappa på det.
Doktor Frederick Treves (Anthony Hopkins hittar den ohyggligt deformerade John Merrick (John Hurt) på en cirkus och bestämmer sig för att frälsa denne från ett liv enbart som missfoster. En speciell vänskap uppstår mellan de två, men det är inte alltid lätt att med stapplande steg försöka ta sig an samhället när samhället till mångt och mycket inte verkar vara redo för en sådan som John.
Handlingen bygger på Frederick Treves anteckningsböcker från sin behandling av Joseph Merrick och jag har ingen anledning att misstro handlingen, tvärtom är den bra och intressant och välberättad. Av någon anledning tilltalar den mig inte till fullo, men jag kan ärligt talat inte svara på varför. Den förtjänar möjligen en förklaring, men får ingen. Anthony Hopkins är som vanligt alldeles strålande, klippt och skuren för den sympatiske doktorn. John Hurt, däremot, lyckas å ena sidan göra väldigt mycket rätt i kroppsspråk och sådant, men så fort han öppnar munnen stör jag mig något förskräckligt på honom. Hade han läspat och pratat danska hade det varit bättre än nu när han snarast låter som någon inkarnation av Nasse i Nalle Puh. Jag förstår inte varför.
Elefantmannen kunde ha varit riktigt bra, kanske helt fantastisk, men en rad små irriterande detaljer förstör upplevelsen och filmen blir bara okej åt det positiva hållet.