Originaltitel: Misery
Regissör: Rob Reiner
Manus: Stephen King och William Goldman
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 22 februari 1991
Längd: 107 minuter
Den berömde författaren Paul Sheldon (James Caan) råkar ut för en bilolycka men blir räddad av den till synes mycket snälla och vänliga Annie Wilkes (Kathy Bates) som till råga på allt råkar vara Sheldons största fan och en stor beundrare av böckerna om Misery. Det verkar dock som att något fuffens är på gång och när hon förgrymmad läser klart Sheldons senaste manus står det klart att Annie inte tänker författaren komma undan förrän boken slutar som hon vill.
Idén är rätt intressant, den fanatiska beundraren, och jag tycker att det hela framställs väldigt bra. Förmodligen är det för att Kathy Bates är otroligt bra på att spela skogstokig (vilket är lite svårt att tro givet de andra filmerna jag sett med henne). Till en början är hon så trevlig att det blir otäckt, men när hon börjar styra och ställa räcker inte ”otäckt”, skräckinjagande och fruktansvärt är ord jag skulle använda. Dock är väl inte filmen i sig läskig (i skräckfilmsmått mätt) och det är både tur (det behövs inte och det hade förmodligen blivit sämre) och otur (Annie Wilkes-karaktären är så skön att det hade varit schysst att se henne löpa amok med en förskärare eller liknande).
Nå, tyvärr finns det inte mycket mer än Kathy Bates i den här filmen, och även om hon räddar den från ett praktfiasko (Stephen King brukar behöva räddas, med ett fåtal lysande undantag), så kan hon inte höja den högre än till en svag trea. Det är inte James Caans fel heller, för även han är bra, det är väl snarare så att jag har svårt för Stephen Kings berättelser i allmänhet.