Ryūnosuke Akutagawa, i översättning av Allison Markin Powell & Lisa Hofmann-Kuroda, inläst av Wallace Shawn
2 h 5 min. New Directions 2024
I original på japanska 河童 (1927)
Att låta sin huvudperson transporteras från samhället till ett annat och där får perspektiv och visdomar har gjorts med någorlunda framgång sedan Jonathan Swift skrev Gulliver’s Travels (1726). Kurt Vonnegut låter skickar sin huvudperson från det krigshärjade Dresden till utomjordingarnas djurpark på planeten Tralfamadore i Slaughterhouse-Five (1969) och nyligen läste jag The Secret Life of Saeed: the Ill-fated pessoptimist (1974) vars huvudperson i stället blir besökt av en främmande livsform. I klart samma anda skrev japanske Ryūnosuke Akutagawa (1892—1927), men han tar i sin kortroman Kappa hjälp av folktro.
Varelsen kappa sägs vara en kortväxt (med människomått mätt, åtminstone) amfibieliknande figur vars hjässa kröns av en skålliknande urgröpning i vilken det finns vatten. Ett sätt att besegra kappan är att få vattnet att rinna ut, exempelvis genom en väldigt djup bugning. (Jag kan å det varmaste rekommendera den engelska wikipedia-sidan om kappan: ”Kappa (folklore)”. Finfina beskrivningar och utsökta illustrationer.) Kortromanen handlar om en patient kallad ”Nummer 23” som efter att ha gått vilse i bergen blir omringad av en grupp kappor som tar med honom till sitt samhälle. Föga förvånande liknar det inte Japan under tidiga delen av 1900-talet. Mindre uppenbart är att det finns en hel del beröringspunkter kring vårt egna 2020-tal, men mer om det senare.
Nummer 23 bor hos och pratar med många namngivna kappor, i synnerhet poeter och filosofer och konstaterar att synen på samhället och individen skiljer sig åt drastiskt. Foster tillfrågas exempelvis innan födseln om ifall de vill födas eller hellre låter bli och självmordet ses som det enda rimliga sättet att gå hädan. Det senare har öppnat upp för många tolkningsmöjligheter varav en blandning av dem säkert inte är otrolig. Akutagawa var engagerad i samhällets många dilemman och även om mycket inte var lika uttalat satiriskt som Kappa framstår ligger det nära till hands att läsa den som en vass och humoristisk betraktelse över Japan. Samtidigt var Akutagawa drabbad av psykisk ohälsa och kort efter att Kappa publicerades gjorde han som en av kapporna i berättelsen och tog sitt liv vilket gjort att många läst den som ett uttryck för Akutagawas mående. Det ena utesluter inte det andra.
Akutagawa har (i den här översättningen, bör väl tilläggas) ett närapå smärtsamt modernt tilltal och jag behövde både dubbel- och trippelkolla att årtalen stämde innan jag kunde acceptera att det här inte var en nyskriven berättelse. Det finns dessutom en passage som, som tidigare nämnt, är väldigt profetisk. Kapporna har utvecklat maskiner som i högt tempo ersätter författare, konstnärer och många andra yrkeskårer. Det finns ingen reglering och ingen hejd på vad som kan byggas och det har gjort att arbetslösheten bland kapporna skjutit i höjden. Men varför strejkar inte arbetarna? frågar ”Nummer 23”. Förklaringen är enkel. De arbetslösa låter sig gasas ihjäl för att sedan ätas upp av de kappor som fortfarande behövs. Det finns omisskännliga drag av en viss AI-debatt i detta.
Kappa är i sin ringa längd och med sitt anakronistiska tillslag en rejält frisk fläkt och det är synd, i synnerhet nu, att den inte finns översatt till svenska, för jag tänker att en fortfarande och trots allt äger stor relevans.