Originaltitel: Harry Potter and the Half-Blood Prince
Regissör: David Yates
Manus: Steve Kloves och J.K. Rowling
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och USA
Svensk premiär: 15 juli 2009
Längd: 153 minuter
Så var det dags för sjätte Harry Potter-boken att ha premiär som film. En efterlängtad premiär, enligt vissa, och visst erbjöd den en tillfredställande fortsättning på äventyren i Harry Potter and the Order of the Phoenix. Risken att filmerna ska börja kännas urvattnade är överhängande och kanske är det tur att det är just Harry Potter och halvblodsprinsen som står på tur, den erbjuder trots allt lite annat än de andra filmerna/böckerna.
Lord Voldemort är tillbaka och äntligen har trolldomsministeriet fattat. Åtgärder tas för att eleverna och kanske framförallt Harry Potter (Daniel Radcliffe) ska gå säkra. Men mycket ligger och pyr under ytan. Varför är Draco Malfoy (Tom Felton) så frånvarande, som om något verkligt viktigt ligger och gnager? Var åker professor Dubmledore (Michael Gambon) och känns det inte som om rektorn åldrats väldigt mycket på senaste tiden? Och vad är det dödsätarna håller på med – det är väl inte bara busfasoner som får dem att riva Millennium Bridge i London? Nå, alla frågorna kommer besvaras i sinom tid i denna välutvecklade startsträcka inför slutstriden som komma skall.
Handlingen i Harry Potter och halvblodsprinsen har tre saker som gör att det förmodligen är den stabilaste handlingen i någon av filmerna. Först och främst, antagonisterna Voldemort, Draco Malfoy och professor Snape (Alan Rickman) är i princip helt ute ur bilden: Voldemort bidar sin tid, Draco Malfoy har egna bekymmer och Snape sysslar för det mesta med annat. Det gör att de alltför tröttsamma smågrälen är som bortblåsta. Samtidigt har Harry Potter mycket mer att tänka på än vanligt vilket gör att han inte alls är lika gnällig och självisk som han brukar vara. Tack för det, televerket.
Å andra sidan fylls filmen av krossad tonårskärlek som snarast gränsar till buskis. Lyckligtvis är det rätt sparsamt även med den punkten, men det är tillräckligt mycket för att det ska påverka helhetsbilden. Tyvärr.
Nå, det vore fånigt att räkna upp alla bra skådespelare som gör mer än väl ifrån sig, för listan är diger (och några namn är redan nämnda). Istället tänkte jag lyfta fram de som gör oväntat bra ifrån sig. Först och främst måste Evanna Lynch ha en eloge för sin tolkning av den excentriska Luna Lovegood. Maken till perfekt casting får man leta efter. Vidare fortsätter Helena Bonham Carter att tokhäxan Bellatrix passar henne utmärkt, ivrigt skrikandes ”I killed Sirius Black!” Utomordentligt! I övrigt är de flesta faktiskt väldigt bra, många av dem har ju vuxit in i rollerna efter att ha arbetat med dem sen 2001.
Efter moget övervägande tror jag att det här är den bästa filmen hittills faktiskt. Till en början kändes den rätt ”meh”, men det har sjunkit in lite och när jag nu försöker sammanfatta mina intryck inser jag att den var rätt stabil. En svag fyra till Harry Potter och halvblodsprinsen.