Originaltitel: Ensaio sobre a Cegueira
Författare: José Saramago
Översättare: Hans Berggren
Utgivningsår: 1995
Tryckår: 2006
Originalspråk: Portugisiska
Sidantal: 264
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-46-21511-0
Det hände sig så att jag i vintras råkade se filmen Blindness som bygger på boken. Råkar säger jag, för det var en vild chansning att se den just. Men chansningen gick hem och jag fick se en riktigt bra film som hänförde mig på många sätt. Det skulle senare visa sig att boken inte kunde förvalta historien på ett lika tillfredsställande sätt.
Först blir en man blind i sin bil. Sedan personen som hjälpte den förste blinde att köra hem och sedan stal hans bil. Sedan ögonläkaren och de andra patienterna i väntrummet. Snart har den mjölkvita blindheten spridit sig så pass mycket, och utan förklaring, att staten känner sig tvingad att låsa in alla blinda och alla potentiellt blinda i det gamla dårhuset. Där får de drabbade sköta sig själva och snart råder det kaos därinne. Å ena sidan försöker läkaren bringa ordning, förespråka samarbete. Å andra sidan försöker några införa en godtycklig och hänsynslös diktatur.
Handlingen är fortfarande jättebra, intressant på ett sätt som verkligen skakar om en ifall man funderar på det. Jag tycker om den dystopiska känslan man får av det råa sättet vilka de drabbade behandlas på och hur situationen ofrånkomligen leder till diverse grymheter, både innanför mentalsjukhusets väggar och utanför. Är man enbart intresserad av handlingen är boken värd att läsa (eller filmen värd att se, för den delen).
Tyvärr klarar jag inte riktigt av nobelprisvinnaren José Saramagos språk (om än i översättning). Det är egentligen inte det att han skriver dåligt, men alla dialoger är skrivet i ett stycke (och inte sällan en mening), vilket är ballt till en början, men väldigt störande efter ett tag. Han har säkert en poäng med det och han vet definitivt om att det är okonventionellt. Dock gör det texten väldigt svårläst, knepigt att få rytm i och försämrar läsupplevelsen på ett, till synes onödigt sätt. Här kommer ett smakprov på hur en dialog kan se ut:
Du ska se att det går över, du har inte varit sjuk, ingen blir blind så där från den ena sekunden till den andra, Kanske det, Berätta hur det gick till, vad du kände, när, var, nej inte än, vänta, det första vi måste göra är att tala med en ögonläkare, känner du någon, Nej, det gör jag inte, varken du eller jag använder glasögon, Och om jag körde dig till sjukhuset, För ögon som inte ser finns det nog ingen akutmottagning, Du har rätt, det är bäst vi går direkt till en läkare, jag ska titta i katalogen, en som har praktik i närheten.
Jag är lite ledsen, för jag både hoppades och trodde att José Saramagos stil passade mig, men jag klarar inte riktigt det här sättet att skriva. Kanske är jag känslig, men är hans övriga böcker skrivna på samma sätt så kommer jag nog stå över i fortsättningen. Trots det ger jag boken en trea för handlingen är obeskrivligt bra.