Originaltitel: Night at the Museum: Battle of the Smithsonian
Regissör: Shawn Levy
Manus: Robert Ben Garant och Thomas Lennon
Språk: Engelska
Land: USA och Kanada
Svensk premiär: 22 maj 2009
Längd: 105 minuter
Natt på museet 2 är förstås uppföljaren till Natt på museet (vilken jag var hårdare mot än jag mindes och hade jag sett den idag hade omdömet kanske varit annorlunda) och filmerna är ganska lika varandra. Ramverket är i princip detsamma, men arenan är flyttad till Förenta staternas huvudstad. De museiföremål Larry Daley (Ben Stiller) blev vän med i första filmen är på väg att flyttas till arkiven i Washington eftersom museet i New York reformeras till en interaktiv upplevelsemiljö. Detta kan inte accepteras så Larry beger sig iväg för att rädda dem, samtidigt visar det sig att förra filmens skurks bror Kahmunrah (Hank Azaria) är intresserad av att få tag på den tavla som sägs kunna öppna en portal till underjorden där en armé väntar på att få ta över världen.
Precis som förra gången är handlingen inte jättestark eller intressant, men det är å andra sidan inte det viktiga. Men en superschysst handling hade förstås kunnat ta filmen till oanade höjder. Nej, istället är det filmens ram, museiföremålen som väcks till liv, som är det intressanta och de effekter och idéer som presenteras i samband med dem. Och här sprudlar det av liv. Jag gillar verkligen verkligen idén och tycker att de gör det bra. Det är levande och känns äkta.
Natt på museet 2 är dock en familjefilm och som sådan är den inte perfekt. Den har visserligen både ingredienser för barn och för vuxna, men det är ju inte i samma utsträckning som de där riktiga pärlorna som kommit de senaste tio åren. Jag saknar ibland skärpa och utmaning och kan känna att det emellanåt blir lite vaniljglass av det. Temat på filmen inbjuder till så mycket mer vilket jag tycker märks. Ambitionen verkar inte vara att skapa något riktigt bra, bara något lättsmält och det kan jag bli lite beklämd för. Men det är så det är ibland. Natt på museet 2 är sevärd för sin idé och sättet de främställs på, men den saknar djup och attityd och får därför ett mellanbetyg.