Originaltitel: The Lake House
Regissör: Alejandro Agresti
Manus: David Auburn, Eun-Jeong Kim och Ji-na Yeo
Språk: Engelska
Land: USA och Australien
Svensk premiär: 25 augusti 2006
Längd: 99 minuter
Sandra Bullock. Keanu Reeves. Tillsammans igen. För första gången sedan Speed. Och det här är… Radikalt annorlunda mot Speed, lyckligtvis. På förhand är det här en av de mest förvånande filmerna jag sett (kanske mest för att jag inte hade hört talas om den tidigare).
Läkaren Kate Forster (Sandra Bullock) flyttar ensam in i ett vackert hus vid sjön och börjar, på något magiskt vis, brevväxla med husets förra ägare Alex Wyler (Keanu Reeves). Trots att det skiljer två år i tiden lär de känna varandra och finner snart att de är perfekta för varandra utan att veta hur de ska göra något åt det. Efter hand visar det sig att de haft med varandra att göra tidigare och att avståndet kanske inte är så stort när man väl kämpar på.
Till ytan handlar det om en banal kärlekshistoria, men två saker är inte särskilt ordinära. Dels handlar det ju om någon form av tidsresa vilket alltid är svårt att få att fungera. Här har de dock lyckats förvånansvärt bra och jag, som i vanliga fall fungerar mycket på sådant, lägger inte märke till några direkta konstigheter i tiden. Dessutom flätas tiden ihop väldigt snyggt och på det sättet blir filmen väldigt välberättad och den känns hel. Imponerande att få ordning på tiden och historien.
Keanu Reeves är ingen bra skådespelare. Så enkelt är det. Här kommer hand undan som acceptabel och lyckligtvis hjälper Sanda Bullock honom med kemin. Det fungerar bra. Bäst är dock Christopher Plummer som Alex Wylers dryga och självupptagna pappa som skriver sina memoarer och fortsätter att arbeta trots att han skrivs in på sjukhuset. Kanske borde man inte förvänta sig något annat av en så prominent skådespelare som Plummer.
Huset vid sjön överraskar. Dels överraskar dess existens (det är på pappret en riktigt intressant idé), dels dess utförande som är både övertygande och välgjort. Huset vid sjön är kanske inget mästerverk, men den är helt klart värd tiden den tar att se och jag kände mig klart imponerad när den var slut.