Originaltitel: Amphitryon
Författare: Ignacio Padilla
Översättare: Hanna Axén
Utgivningsår: 2000
Tryckår: 2009
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 276
Förlag: Tranan
ISBN: 978-91-85133-51-2
Den spanskspråkiga litteraturen är tyngd av traditioner härstammande från giganter som Gabriel García Márquez och Jorge Luis Borges. Kanske var det därför naturligt att ett brott mot traditionen kom i form av crackrörelsen[1. En synnerligen fattig artikel om den finns här: http://en.wikipedia.org/wiki/Crack_Movement.] som ville gå ifrån den magiska realismen och det stora fokuset på hemlandet. När jag läser Amfitryon slås jag av att det är något av ett typexempel på det som författarna ville åstadkomma med sitt manifest.
När Ignacio Padilla genom fyra röster berättar om Thadeus Dreyer, en militär som stred för Tyskland under första och andra världskriget och som genom schackpartier ständigt byter identitet, så uppfattar jag främst att krutet lagts på en intrig som inte bara är kittlande i sin märklighet utan som dessutom känns väl genomarbetad. Om jag förstått saken rätt ska de flesta av personerna ha funnits i en eller annan form på riktigt och Padillas främsta uppgift har kanske varit att väva ihop dem till en förklaring och en berättelse om schack på liv och död. Och han lyckas, lyckas mycket bra till och med. Amfitryon har mycket att erbjuda i avdelningen spännande intrig. (Man skulle kunna tro att man tröttnat på litteratur om världskrigen, och till viss del stämmer det kanske, men jag anser att Ignacio Padilla erbjuder något nytt och spännande även till den genren. Framförallt använder han och trycker på nazisternas känsla för storslagna och vansinniga planer, vilket alltid är intressant.)
Vad Amfitryon inte har är ett språk som inspirerar. Brottet mot magiska realismen känns då ännu tydligare, för där Gabriel García Márquez använder språket för att nå nya nivåer av stämning känns det här snarast som att språket varit ett nödvändigt ont man måste använda för att skriva litteratur. Det kan mycket väl vara så det resonerats, men jag tycker det gör språket lite platt och det är knappast njutbart i sig. De fyra rösterna som berättar är egentligen inte åtskilda språkligt överhuvudtaget. Tråkigt. Frågan man måste ställa sig är förstås hur stor del översättaren har i det, dock.
Amfitryons tema och intrig är dock tillräckligt bra för att väga upp det platta språket och i längden vinner Amfitryon mitt gillande. Jag ser gärna fler lika snillrikt komponerade berättelser även om jag än så länge föredrar traditionen framför brottet.