På Labyrinter skriver Olle om unika läsupplevelser – läsning som på ett fundamentalt sätt skiljer sig mot allting man har läst tidigare och sannolikt allting man kommer att läsa efter. Som sina unika läsupplevelser tar han upp Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow som jag ännu inte läst, samt Flowers for Algernon och Six degrees. Jag tänkte se vilka unika läsupplevelser jag kan komma på för min del.
Anne Carson – Autobiography of red
Det var ett vågat tips jag fick när jag rekommenderades att läsa Autobiography of red. Det är en tämligen unik bok, en blandning mellan prosa och vers i en del, en presenation av en historisk författare i en annan. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men ju mer jag läste desto mer övertygad var jag om att det här var något riktigt bra och att jag förmodligen aldrig skulle få läsa något liknande. När jag väl slog ihop boken visste jag att det här var något alldeles speciellt och att jag ständigt skulle återkomma till den när jag funderar över litteratur.
Gabriel García Márquez – Patriarkens höst
Det är inget att sticka under stol med att Patriarkens höst är en riktigt knepig bok att komma in i. Den tar tid att läsa och man kommer garanterat bli förvirrad. Men Patriarkens höst, med sina mångsidolånga meningar och skiftande perspektiv, försätter mig i ett drömlikt tillstånd som hittills bara kan jämföras med Gabriel García Márquezs andra böcker. Då boken var utläst (färdigläst blir den aldrig) var jag å ena sidan utmattad, å andra sidan barnsligt lycklig – den hade nått upp till mina förväntningar, seglat över dem och konkurrerar med Hundra år av ensamhet som den bästa boken jag läst. Någonsin.
W.G. Sebald – Saturnus ringar och Svindel. Känslor
W.G. Sebald hemsöker mina tankar, för mina steg på en litterär vandring som jag många gånger undrat om jag vill gå men ändå aldrig avvikt ifrån. Han har inte skrivit de bästa böckerna, men hans essäromaner talar till mig på ett sätt som inga andra böcker gjort (vilket jag också skrivit en artikel om: W.G. & Jag). Till en början var jag skeptisk, jag insåg att det han gjorde var bra och att det var unikt, men inte nödvändigtvis att det skulle påverka mig så till den milda grad som han gjort. Nu nämner jag honom ständigt vid de chanser jag får och han har även påverkat sättet jag skriver på: inte så att jag skriver som W.G. Sebald, snarare som att jag funnit en egen stig bredvid.
Fabian Kastner – Oneirine
Oneirine är också en bok jag ständigt lyckas återkomma till, både i tanke och tal. Jag visste visserligen redan om Fabian Kastners twist när jag läste Oneirine, och kanske var det nyckeln till min läsning av den. Att Oneirine består av tusen citat från andra böcker är ingenting man märker i vanliga fall, men när jag läste den kände jag igen ett citat, medan andra, många andra, lät mycket bekanta. Det blev till en vandring genom den moderna litteraturhistorien där man på ett sätt bara kan flyta med och med vördnad betrakta allt det som författare tidigare gjort i ett kollage av litteraturens fragment.
Slutsats och fortsättning
Unika läsupplevelser är inget som tillhör vanligheterna. Trots den snudd på vansinniga mängden böcker jag läser kommer jag bara upp i fyra läsupplevelser jag skulle kalla unika. Olle som förmodligen läst fler böcker än jag kommer bara upp i tre. Hur många unika läsupplevelser kommer du upp i? Och vilka var det och vad för dem unika? Svara gärna här eller på Olles inlägg på Labyrinter (eller båda), för kanske kan vi dela en unik läsupplevelse.