Serie: Uzumaki – Spiralerna, del 1
Originaltitel: うずまき
Manusförfattare: Junji Ito
Översättare: Björn Jerdén
Tecknare: Junji Ito
Utgivningsår: 1998
Tryckår: 2009
Originalspråk: Japanska
Sidantal: 298
Förlag: Galago
ISBN: 978-91-7037-452-4
Jag är lite skeptisk till manga i vanliga fall, men när jag läste om Uzumaki för första gången blev jag med en gång intresserad och när jag började läsa visste jag att det inte liknade någon annan manga jag läst hittills. För Uzumaki utmärker sig främst som en skräckserie (och vi vet sedan tidigare att japanerna är bra på skräck just) och det är roligt att den översatts till svenska så att fler får chansen att läsa den.
I byn Kurôzu-cho härjar en förbannelse – spiralernas förbannelse – och den påverkar i stort sett allt. Till en början blir folk bara väldigt, väldigt intresserad av spiralformer (en av naturens vanligaste former) men intresset utvecklas snart till mani, en övernaturlig mani som inte verkar gå att stoppa. Mitt i det är Kiries pojkvän Shuichi något på spåren, detta efter att båda hans föräldrar dött på grund av spiralernas makt.
Man får definitivt bortse från att det till en början låter rätt banalt att tala om spiralernas förbannelse och liknande. Med små medel suddas nämligen allt det som kan tyckas fånigt med idén ut och i dess ställe uppbaras något djupt obehagligt. Det är inte ofta jag känner direkt obehag av skräckkultur, men både genom idéer och utförande får jag kalla kårar och ser mig över axeln över spiralmönster. Effekten är inte helt oangenäm, måste jag erkänna, för när det kryper i skinnet är seriens verklighet väldigt nära min och det är en underlig men trevlig känsla. Anledningen till att serien inte får full pott är att idéerna – effekterna av spiralerna – i vissa fall är snudd på geniala, men att de i andra fall känns lite tama. Det ger ett ojämnt intryck, men å andra sidan är idéerna alltid till synes mycket genomtänkta. Hoppa över slutet på det här stycket om ni inte vill få det småsaker avslöjade för er. Det är ganska stor skillnad på folk som bryter alla sina ben och snurrar ihop sig i tunnor eller folk som förvandlas till snäckor[1. Sniglar med skal, alltså.] om man jämför med folk vars hår krullar sig så att de får uppmärksamhet eller att folk bara går i cirklar.
Rent visuellt slipper vi i Uzumaki stora ögon, små munnar och vattendroppar vid tinningarna när det är pinsamt. Det är skönt. Istället får vi en ganska tillbakalutad serie där teckningarna verkligen bidrar till obehaget. Många av de idéer jag nämnde ovan blir på bild många gånger värre och jag tycker faktiskt att serien är riktigt snygg och jag ser verkligen fram till de två återstående delarna som förhoppningsvis kommer på svenska med, vad det lider.