Jane Alison, omslag formgett av Sarahmay Wilkinson
249 s. Catapult 2019 (2019)
När jag under våren höll en kurs i att komma igång med sitt skrivande gjorde jag som de flesta andra i min situation och berättade om den dramatiska kurvan. Exakt hur den ser ut varierar, men många (för att inte säga de absolut flesta) berättelserna utgår från det Aristoteles beskrev som grundelementen: en början, en mitt och ett slut. Romanen var inte uppfunnen vid tiden utan skulle dröja nästan 2 000 år, men vår förståelse av den tycks trots det grundad i antikens Grekland. Måste det vara så?
Jag själv kan, förstås, bli förtrollad (jag skrev först ”lurad” men ändrade mig, konst är trots allt en alldeles egen typ av manipulation) av en historia som följer den gängse formen. Med tanke på hur dominerande den är vore livet bra torftigt annars. Men inte sällan önskar jag mig något annat och många av mina starkaste läsupplevelser följer inte mönstret. Åtminstone inte mönstret med stort M: den dramatiska kurvan. Australiensiska författaren Jane Alison (f. 1961) undersöker i Meander, Spiral, Explode andra mönster, däribland de som nämns i titeln, för hur man kan berätta en berättelse. Dessa är:
- våg
- krusning
- meander
- spiral
- explosion
- nätverk och celler
- fraktal
- tsunami
Alison börjar sitt personligt hålla resonemang med den irländska formgivaren Eileen Gray (1878–1976). När Le Corbusier (1887–1965) påstod att hus var maskiner man bodde i gjorde Gray precis tvärtom. Hon började, som en föregångare till den svenska byggboomen, undersökte hon noggrant hur hon och hennes hushållerska rörde sig i hemmet, organiskt och naturligt, och utifrån den datan utformade hon tillsammans med Jean Badovici (1893–1956) Villa E-1027 på den franska medelhavskusten (för övrigt inte långt från där Herbert Tingsten under ett drygt decennium levde och verkade, men det är en annan historia). För Alison framträder Gray, framför allt, men även mellan raderna Le Corbusier, som två sätt att närma sig konsten och litteraturen. Om Le Corbusier framhåller det formulaiska som ett ideal som går att extrapolera till allt söker Gray andra, mer följsamma, mönster. Med facit i hand kanske Le Corbusiers syn vann, eller tog en stor ledning, i fråga om hur litteratur ska uttryckas, åtminstone om man ser till försäljningstopplistorna.
Och att läsa andra typer av berättelser är, tror jag, en fråga om träning. Meander, Spiral, Explode hjälper dig oavsett om du är läsare eller författare, att uppfatta andra mönster. Alison sätter ord på, och ger otaliga exempel på hur dessa mönster ter sig i litteraturen. Det är många jag läst och känner igen, men även för mig helt okända författare och verk lyfts fram. Blandningen tycks välavvägd och även om gränserna (som sig bör, antar jag) emellanåt blir lite diffusa så sätter hon fingret på något som är viktigt att minnas när vi har med litteratur och kultur att göra: alla berättelser låter sig inte stöpas i samma form. Vissa kräver något annat än en dramatisk kurva, andra når sin potential enbart utan den. Att begränsa sin läsning eller skygga undan för det ovanliga är ett säkert sätt att beröva sig själv stora läsupplevelser och i förlängningen göra litteraturen till något den inte är: satt i hägn.