Fredrik Sjöberg, omslag formgett av Nina Ulmaja
361 s. Albert Bonniers förlag 2025 (2025)
Någon timme in i Stinsens brinner … filmen alltså (1991) kommer den av existentialistiska kval plågade konstnären Sven Sidney (spelad av Peter Rangmar) in på den nedlagda tågstationen med sin bananätande assistent. I ett infall frågar han: ”Vad sa Bruno Liljefors när han hade målat Mona Lisa?” och svarar själv ”Jävlar, det blev en räv.” Utöver den tavla som hängde hemma hos mormor var filmen min främsta kontakt med konstnären Bruno Liljefors (1860—1939) och mitt intresse hade kanske stannat där om det inte vore för att en av mina favoriter, författaren och biologen Fredrik Sjöberg (f. 1958), fick ett infall, ivrigt påhejad av Eva Bonnier, att skriva konstnärens biografi. Eller … när det gäller Sjöberg börjar det allt som oftast med ett mysterium i form av ett konstverk.
I en auktionskatalog ser Sjöberg en målning av en stortrapp signerad ”Bruno Liljefors” och beskriven som ”Duva. Okänd konstnär.” Kan det verkligen stämma? Saken behövde undersökas och Sjöberg kontaktade barnbarns barnet Max Liljefors som av en händelse fått tillsänd sig en brevhög från släktingar i Kanada och han kunde varken bekräfta eller dementera att Liljefors målat stortrappen (som för övrigt varit utdöd i Sverige sedan omkring Liljefors födelse) men någon typ av ledtråd kanske kunde finnas i breven? På den vägen är det.
Bruno Liljefors är en biografi i samma anda som exempelvis Flugfällan (2004) och Flyktkonsten (2006) och Mamma är full och pappa är galen (2018), om än möjligen något mindre personligt hållen. Det mysterium som föranleder Sjöbergs efterforskningar ringar in vad som är en tämligen linjär levnadsteckning, från uppväxten i Uppsala, via studier vid och avhopp från Konstakademin, genom ekonomiska trångmål och salongerna i Paris till de tre etagevåningarna i Sportpalatset på Kungsholmen. Förvisso ett öde nog så spännande, men som vid Sjöbergs penna blir något alldeles extra. Få kan som han krasst konstatera något, avvika från ämnet och sedan totalt ändra riktning. Essäisten Sjöberg låter sig inte förnekas.
Och tur är väl det! Många är de konstnärer som runt sekelskiftet 1900 gjorde stor succé men som för allmänheten främst förknippats med en sak. Anders Zorn har sina kullor, Carl Larsson sina dalahushåll och Johan Krouthén sina röda stugor och äppelträd. För Liljefors hade det nog varit rävarna, annars hade inte skämtet i Stinsen brinner funkat så bra. Men få människor, kanske i synnerhet inte konstnärer, är så pass endimensionella att de kan reduceras till ett motiv. Biografier som Bruno Liljefors visar upp något mer.
Konstnären Liljefors var tidigt fascinerad av naturen, mer än något annat. Att han blev jägare snarare än något annat kan vi kanske belasta den tidens begränsningar för, för jakten tycktes mer vara en förevändning för att finna motiven. Både som studier och som sedermera uppstoppade objekt. Samtidigt var han intresserad av naturvård i begreppets gryning och gjorde vad han kunde för att naturen i någon mån skulle bevaras snarare än bemästras. Ett resultat blev en uppsjö av naturalistiska målningar av djur och natur som, nu när jag genom boken får ro att se på dem ordentligt, framstår som något alldeles extra. Att naturen inte lät sig fångas genom fotografier skänker ytterligare tyngd åt de tavlor som på riktigt fångar örnens jakt eller tjädrarnas spel. Det måste ha varit närapå magiskt för Liljefors samtida.
Samtidigt var Liljefors (liksom Krouthén för den delen) väldigt hemkär om än med en klart nomadisk ådra. Alltid i rörelse någonstans utmed östkusten mellan Uppland och Småland, med en mobil ateljé och åtminstone några av alla de barn han fick med systrarna Olofsson. Jag läser honom som en person vars vänlighet ofta slog över till dumdristighet eller tedde sig som feghet, en person vars naturlängtan alltid stod i främsta rummet och som sällan fick stå åt sidan för andras behov när det krävdes ett val. En flerdimensionell människa med förtjänster och brister, precis som många andra, med andra ord.
Sjöbergs biografi är en alldeles utmärkt introduktion till ett av det största svenska konstnärskapen men också, och i kanske i ännu högre grad till ett av de största svenska författarskapen. Ingen skriver som Sjöberg.