Derf Backderf
224 s. Abrams ComicArts 2017 (2012)
På svenska Min vän Dahmer, Kartago (2017)
Truecrime är inget för mig, det behöver vi nog slå fast direkt. Jag tror det för mig är något med att göra dramatik av verkliga tragedier berövar (i brist på bättre ord) de inblandade deras agens. Det är inte svårt att förstå önskan att sätta uppenbart upprivande saker i ett sammanhang, även för utomstående, men allting är inte berättelser som låter sig berättas på ett sådant sätt. Kanske är det därför det tagit mig så pass lång tid att läsa Derf Backderfs (f. 1959) serieroman My Friend Dahmer om seriemördaren Jeffrey Dahmer (1960—1994).
Dahmer växte upp i Milwaukee, Wisconsin, med en deprimerad och hypokondrisk mor och utan den frånvarande fadern. Redan som tonåring började han kämpa med sina tankar och även om vuxenvärlden var blind, ointresserad eller aktivt ignorant så fanns det andra som stod honom desto närmare. I hans klass gick, bland andra, Backderf. Han och hans gäng umgicks en del med Dahmer, men mer som en kul grej än för att faktiskt vara hans vän och ju mer märkligt Dahmer betedde sig, desto mer drog sig Backderf och de andra undan.
Mellan 1978 och 1991 mördade Dahmer 17 pojkar och unga män vars kroppar han sedan förgrep sig på, åt eller konserverade. Fruktansvärda brott som, av allt att döma, började när Backderf och hans vänner fortfarande hade om än sporadisk kontakt med honom. My Friend Dahmer är lika mycket en biografi över Dahmer som en över Backderf. Och i mångt och mycket är det självklart att någon som befunnit sig i närheten av en sådan händelse blir påverkad av det. I förordet skriver Backderf:
It’s my belief that Dahmer didn’t have to wind up a monster, that all those people didn’t have to die horribly, if only the adults in his Life hadn’t been so inexplicably, unforgivingly, incomprensibly, clueless and/or indifferent. Once Dahmer kills, however — and I can’t stress this enough — my sympathy for him ends.
I Trashed (2015) såg jag hur effektivt Backderf kan berätta om socialt utstötta utan att försköna eller romantisera, och i någon mån måste jag tillstå att han är kanske den bäst lämpade att berätta om Dahmers liv. Hans fulsnygga tecknarstil accentuerar historien på ett sätt som låter läsaren balansera på den egg som Backderf, återigen i förordet, formulerar som: ”Pity him, but don’t empathize with him.” Han är ödmjuk inför bekymren att göra My Friend Dahmer, men i mitt tycke lyckas han strålande.
I en tid där väldigt unga begår grova våldsbrott är det nyttigt att ta ett steg tillbaka. Det är förövarens val att begå brottet, det är förövarens ansvar att sona det. Men oavsett om det är Dahmer eller någon annan finns det någonstans en vuxenvärld med makten att påverka de ungas och deras framtida offers liv. Vi kan välja att se och ingripa innan brotten begås, eller så kan vi vänta till tragedierna är ett faktum och då komma med våra straff och fördömanden. Och det är ett val vi gör.