Jag har aldrig varit överens med tanken på skrivandet som terapi. Eller jo, skrivandet är förstås en jättebra terapiform – att sätta sina tankar och känslor på papper, förflytta dem från huvudet – som jag förmodligen praktiserar alltför sällan. Det är förmodligen publicerandet av det man skriver, som jag inte kommer till ro med. Det kanske är omänskligt, men jag anser nog att skönlitteratur har som primär uppgift att vara skön och kanske i andra hand bör vara en väg att skriva av sig. Böcker som Man har skjutit ett lejon faller mig därför inte i smaken, för att uttrycka det milt.
Å andra sidan kan jag definitivt sympatisera med någon form av känsloexhibitionism, där man vill ha ur sig sitt inre och över allt annat önskar att någon annan ska bry sig, förfäras, förstå. Det är egentligen inte det som är problemet, det är snarare att strävan att vara ”sann” och ”ärlig” mot sig själv är bakåtsträvande när man diskuterar litteratur. Som jag skrivit tidigare hoppas jag att alla författare gör sitt bästa för att skriva en bra och intressant bok, även om det så skulle vara en självbiografi och det skulle tvinga dem att dryga ut sanningen både en och två smulor. Skriver man och publiceras (publicerar sig) skriver man för en läsare och då bör man ta hänsyn till den, oavsett vilket helvete man gått igenom för att få bakgrunden till boken. Det är inte lätt att vara författare, det medges, man måste göra sitt jobb.
Anledningarna till att jag skriver det här inlägget är förstås för att jag gått i samma tankar själv: hur skulle jag göra om jag skrev om mina bekymmer? Jag skulle i första hand vilja ha ett snyggt paket till min berättelse, jag skulle med andra ord försöka att beskriva det hela med min språkliga stil (vilket jag tror mig ha, åtminstone när jag skriver skönlitterärt). I andra han skulle jag se till så att det jag skrev var intressant, medryckande, känsloväckande – kort och gott, att det fanns någon anledning att läsa vidare. Även om jag skulle förhålla mig till sanningen, försöka beskriva åtminstone min bild av den, så skulle jag se till så att sanningen inte blev trist. Förmodligen skulle jag inleda med ord i stil med: ”Man kan inte komma åt sanningen genom sina minnen. Kanske är det därför jag vågar skriva den här boken.” Sen skulle jag ösa på. Jag har mycket stoff så det skulle nog inte vara några problem, men det anmärkningsvärda är det först i tredje hand skulle vara dags att prioritera det jag vill berätta.
Ibland önskar man att andra författare värnade mer om läsaren.