Originaltitel: Herztier
Författare: Herta Müller
Översättare: Karin Löfdahl
Utgivningsår: 1996
Tryckår: 2009
Originalspråk: Tyska
Sidantal: 212
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-7429-092-9
Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, kom knappast som ett oväntat eller – om man får tro experterna – oförtjänt val. Jag visste väldigt lite om henne, men som vanligt i sådana sammanhang får man en crash course i ett författarskap och jag blev rätt intresserad. Kanske är det därför jag nu känner viss tomhet och besvikelse när jag konstaterar att Herta Müller inte var något för mig och hoppas att Svenska akademien väntar ett tag tills de utser en ny vinnare som sysslar med vittneslitteratur.
Jag gör förmodligen handlingen mest rättvisa om jag citerar bokens baksida:
Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceauşescus Rumäninen. Det vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen.
Förutsättningarna är inte alls dåliga, även om baksidestexten på Hjärtdjur låter som en mörkare version av Enid Blytons Fem-böcker vilket torde vara ett ganska dåligt betyg för en nobelprisvinnare, men det kan man inte nödvändigtvis lasta henne för. Vad man däremot kan lasta henne för är att även om hon då och då har lite snygga formuleringar (jag hittar inte mitt favoritexempel) så känns språket väldigt ryckigt, orytmiskt. Jag för intrycket av att det är någon som försöker men inte riktigt kan, som skrivit, även om jag vet att så inte är fallet. Jag rycks inte med, varken på ett språkligt eller ett innehållsmässigt plan och det mesta känns… ointressant. Visst, hon skriver om hemska känslor, hemska situationer, klaustrofobi och förföljelse, men inget av det infinner sig i texten när jag läser. Tvärtom finner jag ett otroligt motstånd mot att läsa av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är särskilt bra. Den här typen av vittneslitteratur är sannolikt inget för mig (och lite anknyter det till gårdagens inlägg: Om skrivande som terapi).
Jag konstaterar därmed krasst att Herta Müller visserligen skriver om viktiga saker, men att hennes prosa inte tilltalar mig på något enda vis (titeln Hjärtdjur är dock väldigt tilltalande). Det ska mycket till (en garanti om att nästa bok passar mig bättre) för att jag ska läsa mer av henne. Tyvärr, måste jag ändå säga, för jag hade hoppats på mycket, mycket mer.