Serie: Rocky
Originaltitel: Rocky 10 år. Samlade serier 1998-2008
Manusörfattare: Martin Kellerman
Tecknare: Martin Kellerman
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2008
Originalspråk: Svenska och engelska
Sidantal: 749
Förlag: Kartago förlag
ISBN: 978-91-86003-036
Lagom till den tecknade hunden Rockys tioårsjubileum förra året kom seriestripparna i en otroligt mastig samlingsvolym på nästan 750 sidor. Jag visste innan att jag gillade Rocky och kastade mig på den tjocka boken, men det skulle dröja nästan ett år innan jag läst klart den. Varför? Framförallt kom annan läsning emellan och jag trodde att det skulle ta väldigt lång tid att läsa allt. När jag väl tog mig an boken på allvar tog det dock ingen större tid i anspråk. Och även om det hade gjort det hade det varit värt det.
För er som mot förmodan inte känner till Rocky så är det en tecknad hund som lever loppan på Stockholms inneställen tillsammans med sina vänner, filosoferar över småsaker och försöker skapa en tillvaro värd att vakna på morgonen för. Rocky är dessutom upphovsmannens alter ego, vilket till stor del märks i Rockys våndor, men även genom den metafiktion som uppstår då Rockys (och då sannolikt även Martin Kellermans) polare klagar i serierna på att Rocky skrivit något dumt. Jag gillar självironin och den behövs, för annars hade det kunnat bli lite väl tungt, för Rocky är inte särskilt sympatisk. Men Martin Kellerman ger i sitt förord nyckeln till varför det fungerar:
Jag tänkte att man borde kunna skildra även mindre smickrande sidor av sin personlighet i en serie, eftersom det ändå säger en del om hur folk är. För mig handlade inte serien om hur klantiga handikappade är som inte kan äta med kniv och gaffel, den handlade om hur obekväm man kan vara med att se någon som är annorlunda. Och hur motsägelsefullt det är att känna något som inte är i linje med ens värderingar överhuvudtaget.
Det är inte som en politiskt inkorrekt bråkstake man ska förstå Rocky, utan som en förlängning av vardagens och känslolivets absurditeter. Visst, Rocky är en skitstövel på många sätt, och det är just det han ska vara, för humorn ligger i att Rocky inte har de spärrar vi ”vanliga dödliga” har. Sen kan man förstås tycka vad man vill om det, vilket Martin Kellerman också skriver om i sitt förord – hans serier har å ena sidan håvat in mail från arga släktingar till handikappade, å andra sidan publicerats i en tidning för totalförlamade. Det har ingenting med grupper att göra, det har med individer att göra, för karaktären Rocky är subjektiv och lockar fram det subjektiva hos läsaren. Reaktioner: känslor, skratt och förargelse. Det är mycket skickligt och samtidigt mycket enkelt, allt Martin Kellerman gör är att betrakta sin omvärld och sina tankar och föra över det till bilder.
Rocky är inte en oproblematisk serie, kanske är det det som gör den så spännande. Jag råkar gilla den och följden är förstås att jag gillar Rocky 10 år där allt är samlat. Och jag tycker om att man kan följa seriens och karaktärens utveckling från ung och osäker till äldre och… fortfarande osäker. Gillar man konceptet Rocky (vilket man borde veta efter att ha läst ett par strippar) så är samlingsalbumet definitivt något som bör läsas.