För någon vecka sedan diskuterade jag med Andreas om de fantastiska Claudio Magris och W.G. Sebald och om deras essäistiska texter. Vi pratade om att det vore ballt att själva göra en resa, en road trip om man så vill, och skriva om det man ser i texter som inte nödvändigtvis har något alls med den faktiska resan att göra. Ett strövtåg både i Sverige och i tankarna, där man träffar människor, upplever landskap och följer associationer. Jag blev förmodligen mer lockad av tanken då än jag visade, för sedan dess har det legat och gnagt i bakhuvudet som en vilsen skugga vars syfte är att störa och lägga sig som ett filter över allt annat man ser och gör.
Samtidigt 1: jag håller ju på att sammanställa en essäantologi – Om essäer – och har med anledning av det återigen fått blodad tand för essän som genre då jag läst alla förträffliga essäer som ger inte bara en sammanställning av essägenren utan inblick i mycket annat (precis som det ska vara).
Samtidigt 2: jag har sedan i våras, om inte längre, funderat på ett konstprojekt jag skulle vilja göra. Det handlar kanske främst om intermedialitet och att genom konst visa hur konsten blir till (utan att nämna för mycket), och likt mitt och Andreas samtal har den idén upptagit rätt mycket tankeverksamhet och jag hoppas att jag snart är i en situation då jag kan utföra det ordentligt, det vore ballt.
Samtidigt 3: igår såg jag den faktiskt ganska dåliga The Blair Witch Project och även om jag har svårt att köpa handkamera-stilen när folk är i krissituationer (kamerans viktighet förstör illusionen om att det är på riktigt, samma problem som i Cloverfield) så är det ändå något som gör att jag tilltalas av tanken på att ha med en handkamera på en sådan resa som jag och Andreas pratade om.
Vad innebär det här inlägget egentligen? Ingenting. Antingen kommer jag låta idéerna flöda lite, göra en planering och göra något åt det. Eller, mer troligt, så kommer idén ligga och gnaga i mitt bakhuvud tills den slutligen glöms bort, vilket i normala fall dröjer alldeles för lång tid för att det egentligen ska vara en tillfredsställande lösning. Egentligen borde jag kanske inte skriva om det, det som inte är skrivet är lättare att glömma. Men jag är inte säker på att jag vill glömma. Inte än.