Originaltitel: Charly
Regissör: Ralph Nelson
Manus: Daniel Keyes och Stirling Silliphant
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 31 mars 1969
Längd: 103 minuter
Borta hos Snigel, i kommentarerna på hans inlägg om Flowers for Algernon uppkom det att Will Smith ska göra en filmversion av Flowers for Algernon. Det är inte utan orsak man blir lite skeptisk. Samtidigt fick jag reda på att det gjordes en filmatisering av boken redan 1968 och genast blev jag nyfiken. Kan en film verkligen berätta den historia som Daniel Keyes så fantastiskt väver ner i ord? Svaret, skulle det visa sig, var nej, tyvärr.
Charly Gordon (Cliff Robertson) har 68 i IQ och mår rätt bra, han förstår inte bättre. Men när han får chansen att bli antagen för ett experiment, en operation som gör honom smart, gör han sitt allra yttersta för att bli just den som läkarna behöver. Och han lyckas, mycket tack vare sin lärarinna, Alice Kinian (Claire Bloom), som ständigt lägger in ett gott ord, argumenterar för hans sak och på bästa sätt försöker bistå honom. Så sakteliga vaknar han till en ny värld där saker hänger ihop och går att förstå, men också till en helt ny känslostorm – det här med kärlek, till exempel: helt nytt.
Flowers for Algernon är en bok med stort filosofiskt djup, vilket förmodligen är den främsta anledningen till att den fått sådant genomslag. Den bjuder in till diskussion om ”ignorance is bliss” eller att lida med kunskap. För det är de två alternativen som erbjuds. Och det är kännbart även i Charly. Man blir berörd och man börjar tänka och problematiken synliggörs verkligen. Tyvärr är Flowers for Algernon en bok som kräver tid och eftertanke – man kan inte hetsläsa sig igenom den, då missar man garanterat poängen – och det är något som filmmediet inte klarar av. 103 minuter gör inte handlingen, intrigen och tankarna rättvisa och därför blir aldrig Charly ett alternativ eller ens ett komplement till den fantastiska boken.
Dock, Cliff Robertson är fantastisk i titelrollen. Med ett stort spektra av känslor, miner och – egentligen – roller, visar han att han är mycket välförtjänt den Oscarstatyett han fick för rollen. Fantastiskt och jag kan bara komma på en skådespelare som skulle klara av att bära det idag (det är inte Will Smith): Kevin Spacey.
Det är med skräckblandad förtjusning jag ändå ser fram emot att få se Will Smiths version, trots att jag vet att det inte blir särskilt bra ens om man gör det perfekt.