Jag känner mig härligt mossig när jag håller På spåret som ett av mina favoritprogram, men jag somnar tryggt i vetskapen att jag inte är ensam. När nyheten om att Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg skulle kliva åt sidan till förmån för Kristian Luuk och Fredrik Lindström var det visserligen tråkigt, men efterträdarna kändes värdiga. Igår sändes så första avsnittet med nya duon (och det kan beskådas på SVTPlay: Premiär för På spåret) och det första jag kan konstatera är att det inte är några omvälvande förändringar i upplägget. Tvärtom känns det tryggt och välbekant.
Men Kristan Luuk och Fredrik Lindström bidrar med två saker som förmodligen snarast är en vanesak än en nödvändigtvis dålig sak: Brist på pondus och pratighet. Vad man än tycker om Ingvar Oldsberg så har han en pondus som lyckas fylla TVn, studion och vardagsrummet. Kristian Luuk låter väldigt liten och väldigt ensam då han läser upp ledtrådarna för de tävlande. Lite som om han gått vilse och undrar hur han hamnat där. Kanske är det så att han behöver en säsong på sig (eller förhoppningsvis några avsnitt) för att riktigt bli bekväm i den av Oldsberg nedsuttna stolen.
Pratigheten är det värre med. Kanske är det Peter Apelgrens fel, han är väl polare med programledarduon och då blir det lätt lite pratigt. Tyvärr känns det väldigt exkluderande att efter varje fråga höra en ström av kackel som inte känns särskilt relevant eller ens trevligt. Jag hoppas att det är något som försvinner, att programledarduons (kanske framförallt Fredrik Lindströms, inget ont om honom egentligen, han är jättebra på det han gör i vanliga fall) egon tonas ner en aning till förmån för det allmänna trevligheten.
Jag tycker ändå man känner igen sig och kommer även i fortsättningen följa denna TV-klassiker. Programidén är för bra för att man ska rata den för sådana småskavanker som dessutom kanske åtgärdas.
Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har skrivit om nya programmet.