Originaltitel: Senbazuru
Författare: Yasunari Kawabata
Översättare: Olov Jonason
Utgivningsår: 1952
Tryckår: 1970
Originalspråk: Japanska
Sidantal: 166
Förlag: Albert Bonniers förlag (Bokklubben Svalan)
När jag läste Yasunari Kawabatas Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden förundrades jag över hans fantastiska språk. Det var visserligen några år sedan och jag hade egentligen läst väldigt lite då, och kanske var det därför jag till fullo lät mig uppslukas av Kawabatas förmåga att inte bara berätta en historia utan att med ord måla en tavla man som läsare försjunker i. Jag är inte säker på att jag skulle uppskatta Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden idag och jag är ännu mindre övertygad om det efter att ha läst Tusen tranor.
I Japan under andra världskriget blir den unge mannen Kikuji föräldralös vilket leder honom in i en svårhanterad rotlöshet. Han söker tröst hos en älskarinna till hans bortgågna fader, fru Oota, och deras relation medför många problem, speciellt när en annan av Kikujis älskarinnor försöker att gifta bort honom med någon som alls inte intresserar honom. När sedan fru Oota tar sitt liv överför Kikuji sin kärlek till fru Ootas dotter Fumiko.
Under tiden jag läser inser jag hur dålig koll jag har på japansk kultur innan TV-spel och Hello Kitty och hur främmande det som spelas upp för mig är. I Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden var just det inget som stötte bort mig men i Tusen tranor tycker jag enbart det är tröttsamt. Vid flertalet tillfällen överväger jag att lägga ifrån mig den korta boken och det är näppeligen ett bra betyg. Kanske blir det ett problem bara för att Yasunari Kawabatas målande språk inte får samma utrymme här. Jag får inte alls samma bilder, samma vibbar av Tusen tranor. Det finns helt enkelt för lite utrymme för de vackra och det är synd.
Tusen tranor passar mig verkligen dåligt och om Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden till stor del levde på förlåtande drag – vilket är min teori såhär tre år efteråt – så saknar Tusen tranor helt förmildrande omständigheter. Jag har dock en roman till av Kawabata, Snöns rike och jag lär ge honom en chans till för att se om den kan återuppbygga min förundran över Yasunari Kawabatas författarskap.