Originaltitel: The Imaginarium of Doctor Parnassus
Regissör: Terry Gilliam
Manus: Terry Gilliam och Charles McKeown
Språk: Engelska
Land: Storbritannien, Kanada och Frankrike
Svensk premiär: 25 december 2009
Längd: 122 minuter
Som jag har väntat. Som jag har svurit och misströstat, hoppats och längtat. Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus har onekligen (och i vanlig Terry Gilliamsk ordning) haft en krokig resa ut till biograferna. Det första stora problemet var att få vill ta i den missförstådda konstnärens filmer, därför var finansieringen lite skakig till en början. Jag minns hur jag svor över de kapitalistiska krafterna och hur de hämmar de sanna filmskaparna, men lyckligtvis löste det sig. När sedan Heath Ledger gick bort såg det onekligen ut som att projektet skulle gå i stöpet, dödsstöten om man så vill. Men även det löste sig och cynikern kan konstatera att den unge skådespelarens för tidiga död gav The Imaginarium of Doctor Parnassus en knuff närmare publiken. Det är ju trots allt ”Heath Ledgers sista film”.
The Imaginarium of doktor Parnassus är en film med ett överhängande tema: girighet. Doctor Parnassus (Christopher Plummer) och hans sällskap drar runt på (får man anta) Londons gator med sin vagn, det fantastiska imaginariet vilket, när de används, låter besökaren träda in i doktorns huvud där alla ens fantasier förstoras och ”förverkligas”. Problemet är att i 2000-talets England är det en föga eftertraktad egenskap och därför lever de på marginalerna. När de så stöter på Tony Shepherd (Heath Ledger/Johnny Depp/Jude Law/Colin Farrell) vänder deras lycka för den charmige typen lockar inte bara nya kunder utan vet hur man ska modernisera imaginariet för att locka folk. Plötsligt går saker och ting bättre. Synd bara att den gode Parnassus inte kan låta bli att slå vad med djävulen (Tom Waits).
Handlingen bjuder på många sköna karaktärer och, framförallt, fantastiska scenerier vilka alla förstås är födda ur Terry Gilliams avundsvärda fantasi. Det är enorma trappor, stegar till molnen, skogar av kulissträd och allt vad man kan tänka sig. Miljöerna är fantasieggande och helt i min smak. På den punkten infriades alla mina förväntningar och mer därtill. De som känner Terry Gilliam kommer dessutom känna igen sig i väldigt mycket av estetiken, även om det här gjorts osedvanligt mycket grafik med hjälp av datorer (dessutom mindre datorspelsaktig grafik än den jag sett i klippen från Avatar). Kanske hade det varit trevligt med mer fantasier och mindre London, men såhär, några dagar efteråt kan jag inte känna att det spelar någon större roll.
Att Heath Ledgers frånfälle gick att lösa så pass omärkbart är även det fantastiskt. Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell axlar alla rollen som Tony Shepard med jämförbar ackuratess. Alla fyra är väldigt bra, även om rollen känns mest som en roll för de två första som, ärligt talat, är/var något bättre skådespelare än de två senare. Tom Waits gör även han en skön insats, trots den fantastiskt fula mustaschen. Lagom manipulativ, men ändå så pass egoistisk att han inte vill förlora sin tusenårige spelkamrat, den gamle Parnassus. Och Christopher Plummer som Parnassus gör kanske den främsta insatsen, mycket imponerande är han både förvirrad och klar, full som en alika och klar som källvatten.
Men som hängiven Terry Gilliam-älskare har jag svårt att bedöma filmen nyktert. Jag är sjukt imponerad, salig i själen över att få njuta av ännu ett mästerverk från Terry Gilliam. Dock är The Imaginarium of Doctor Parnassus säkerligen inte en film för alla, handlingen – för de som tycker sådant är viktigt – kan kanske te sig en aning skral, eller svårbegriplig. Filmen har ganska hög konstighetsgrad och tycker man inte om konstigheter bör man nog undvika filmen. Har man dock God Smak, gillar konstigheter och klarar av märkliga handlingar med fantastiska element, då har man två timmars njutning framför sig. Två timmar underbar njutning.