Originaltitel: Farlig midsommar
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1954
Tryckår: 2006
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 149
Förlag: Alfabeta
ISBN: 978-91-501-0478-3
Ni som följt mina recensioner ett tag vet att Tove Jansson verkligen etablerat sig som en favorit hos mig. Men favoritskapet medför två problem: höga förväntningar och mättnadskänsla. Därför känns det bra att Farlig midsommar till stor del lever upp till mina förväntningar och presenterar något nytt. Det hade jag inte räknat med även om jag hade mina aningar om att jag skulle gilla den.
Det blir översvämning i Mumindalen. Efter att muminfamiljen fiskat upp salongsmöblemanget från undervåningen i sitt hus flyttar de till ett annat, mycket märkligt hem som inte bara flyter utan dessutom saknar en vägg och har mängder med konstiga låtsasprylar. Det visar sig vara en teater (och muminfamiljen verkar vara de enda i hela dalen som inte har ett hum om vad en teater är) och de börjar snart finna sina roller på båten. Och självklart — självklart! — ska det spelas upp ett skådespel, skrivet på hexameter av självaste Muminpappan.
Det jag tycker att Farlig midsommar bidrar med, som andra muminböcker jag läst på senare tid saknat, är egentligen två saker: dels en riktig och sammanhängande berättelse. Trollkarlens hatt var jättebra, men kändes mest som en samling korta berättelser som lika gärna hade kunnat vara fristående, samma sak med Muminpappans memoarer. Inget fel i det, men jag blev onekligen orolig att böckerna skulle forsätta på samma vis. Det andra Farlig midsommar ger mig är upptäckarlusta. När familjen genomsöker teatern ställs de (och därmed jag som läsare) i en utanförposition där man inte nödvändigtvis känner igen sig till en början (även om man som läsare i många fall förstår snabbare än muminfamiljen vad som är i görningen, men det är förstås meningen). Vardagliga ting, om man nu kan kalla en teater vardaglig, utforskas med nyfikenhet och förvirring, de små sakerna i livet och världen får enorm uppmärksamhet. Det är fantastiskt roligt.
Nå, det är väl ingen som längre tvivlar på att jag är förtjust i Tove Janssons beskrivningar och formuleringar, men likväl bjuder jag på ett exempel från när Lilla My trillar i vattnet:
Om Lilla My hade varit lite större skulle hon säkert ha drunknat. Nu skuttade hon lätt som en bubbla genom vattenvirvlarna och kom fnysande och spottande upp till ytan igen. Hon flöt som en kork och fördes hastigt vidare av strömmen.
Det här är skojigt, sa Lilla My för sig själv. Vad min syster ska bli häpen. Hon tittade sig omkring och upptäckte kakfatet och Muminmammans syskrin. Efter en lätt tvekan (för det fanns några kakor kvar) valde hon syskrinet och kröp upp i det.
En lång stund undersökte Lilla My allt som fanns i det och klippte sönder några garnhärvor i frid och ro. Sen rullade hon ihop sig i angoragarnet och somnade.
Farlig midsommar kvalar definitivt in bland de bästa muminböckerna tillsammans med Trollkarlens hatt och Pappan och havet och det är förunderligt hur mycket Tove Jansson har att ge både i form av glädje och inspiration. När jag läste Pappan och havet för nära tre år sedan trodde jag inte att jag skulle fortsätta att plöja Tove Jansson med samma glädje. Men det har jag gjort och några fler böcker väntar och jag hoppas att glädjen håller i sig.