Martin Ackerfors

Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det, och för lite sedan konstaterade min 10-åring att jag klär mig fattigt utan att gå närmare in på hur det tar sig uttryck. Min fru klär sig rikt, med puffärmar och örhängen så kontrasten är stor. Jag ser ut som en 50-åring och min fru som en 30-åring.
     Låt oss göra en sak väldigt tydlig.
     Min 10-åring har inte fel.
     Varken jag eller min fru har särskilt dyra garderober, vi handlar mycket begagnat och använder det vi har. Om något är jag den av oss som slentrianhandlar kläder på Vinted i större utsträckning än hon, skulle jag tro. Däremot har min klädstil inte förändrats nämnvärt de senaste … 19 åren. När KPA Pension gör en reklam där ett barn berättar att hens mamma säger åt hens pappa att sluta upp med slimfit jeans så är det i mitt hjärta (eller åtminstone i min byxlåda) dolkstöten sitter. Men det är okej, jag skrattar gott.
     För lite sedan hittade jag ett par rutiga jeans jag funderade på att köpa. Jag visade dem för min fru som sa:
     — Rutiga …, och menade ”ungdomliga” men inte på det bra sättet.
     Jag var en ganska sökande ungdom på gymnasiet. Ena dagen kom jag klädd svart som natten, nästa dag i trasiga blåjeans och slipover för att på onsdagen ha mina röda, skotskrutiga byxor med onödiga dragkedjor köpta på Punkt Shop. Inte sällan kunde dessa uttryck blandas i en ohelig allians av KoЯn-tröja och beiga manchesterbyxor. i en eklektisk disharmoni. Någonstans på vägen graviterade jag ändå mot en klädstil som i neutralast möjliga ordalag kan beskrivas som slapp.
     Jag har ibland försökt klä mig ”vuxet”, eller med min 10-årings ord: ”rikt”. Jag trivs inte i det, varje gång känns det som att jag klär ut mig snarare än upp mig och jag har aldrig varit mycket för maskerad. En gång klädde jag mig i en brun kavaj, sjavig men med en anstrykning av kulturell air, och då sa min 10-åring att jag såg ut att jobba på kriminalvården, så kanske är det något med min uppsyn som som signalerar påvert.
     När jag var omkring min dotters ålder var det en så kallad klädbytardag på Orrekullagården i Krokek. I dag hade vi kallat det loppis, men det här var i urtiden då loppmarknader betydde något annat. Hur som helst! Bland borden och klädhögarna hittade jag en grön bomberjacka (det här var på den tiden allmänheten tyckte illa om nazister) med orange foder som passade mig perfekt. Det var en sådan sensation att Norrköpings tidningar lät dokumentera och trycka fyndet nästkommande vardag.
     Mycket i min barndoms garderob var ärvt, fått, fyndat eller hemsytt och jag brydde mig genuint inte om det. Jag var nog lika ointresserad av mode och klädstilar som jag är nu (förmodligen mer) och såg kläderna mer som en nödvändighet än en uttrycksform. Rosa batiktröjor eller den vita t-shirten med den barbröstade 90-talshunken var lika rimligt att ha på som något annat. Kanske var det queert på ett sätt som format mig efteråt, men det var inget jag tänkte på då. Men jag minns tydligt när jag till sjunde klass skulle byta skola, från Råsslaskolan i Krokek till musikklass på Hagaskolan inne i Norrköping. Jag skulle skaffa id-kort och börja åka buss själv, men framför allt tog mamma med mig till shoppinggalleriorna i centrum för att hitta nya kläder till mig. På Carlings hittade jag en lila, tunn tröja av märket Poco Loco (kanske även ett par ljusgrå skate-byxor jag hade till tyget var tunt som crepe-papper). Det var det första plagg jag identifierade som nytt, som jag hade valt själv och som jag av den anledningen, kanske, tyckte väldigt mycket om.
     Kläder har kommit och gått, de jag älskat (och som kanske älskat mig) har jag använt till dess att de skingrats som stoft för vinden. Jag har försökt att vidga mina vyer, testa nytt, men schletna jeans, urtvättade luvtröjor och t-shirts med tryck är mitt extra skinn. Samtidigt har jag nog blivit mindre självmedveten. När jag under en period strax efter OS i London 2012 fick för mig att börja med racercykel köpte jag ett par cykelbyxor med vadderad gren (som sig bör) med axelband som på en brottardress. Jag hatade formen och i min träningsdagbok hade jag en kolumn för att utvärdera hur töntig jag kände mig i den. Behövligt då, men i dag drar jag på mig den tramsiga löparvästen med slangen från vattenpåsen i mungipan och jag kunde inte bry mig mindre.
     Samtidigt väljer jag mina kläder, mina t-shirtar och strumpor (framför allt) med någon önskan om att visa … något. Att killar kan ha rosa? Att HBTQ-personer har en allierad i mig? Att världen är mer komplex vad ytan förtäljer. En gång i tiden hade jag och min fru en stamrestaurang där vi köpte vegetarisk Pad Thai (supergott, som jag saknar den). Vid ett tillfälle sa den pratglada (underbara) ägaren:
     — Jag kan inte fatta att du är vegetarian, du som ser så häftig ut.
     Ja … Jo … Jag tror också att det handlar om att leka med förväntningar. Jag klär mig relativt ”tufft”, mycket svart, mycket rock, lite … ja, fattigt, antar jag. Men jag tror att jag uppfattas som vänlig och mjuk (rätta mig gärna om jag har fel!) i de flesta sammanhangen. Det blir en kamp mot ett manlighetsideal vars uttryck jag åtminstone delvis anammat men vars psykologiska och känslomässiga bagage jag inte köper, eller ens, om jag ska vara ärlig, trivs i. Låt vara att jag är en man med manliga uttryck, men varje gång någon kallar mig för man (utom möjligen min fru) blir jag osäker. En osäkerhet som jag burit med mig länge nu och eventuellt kompenserar för.
     Jag har också lagt märke till ett annat sätt jag kompenserar på. När jag varit deprimerad eller nere har jag dragits till färgglada t-shirtar, klarblå jeans, kulörta tröjor. En radikal motsats till mitt under dessa perioder svarta inre. Om det är för min skull eller för att andra inte ska se svärtan kan jag omöjligt svara på, men nu när jag är mycket mer harmonisk köper jag nästan bara kläder som är svarta eller grå, som vore jag rädd att blända dem jag möter. När jag senast bar min blommiga skjorta i offentligheten (på vernissagen för Östergötlands Museums Johan Krouthén-utställning, nota bene) kom en äldre kvinna fram och undrade var jag hade köpt den.
     — På Vinted för en 50-lapp, svarade jag och erbjöd henne att kolla nacketiketten för att se vad det var för märke.
     — Jag bjuder 75, sa hon och höjde till en hundring under vernissagens lopp. (Jag sålde den inte.)
     Jag kommer nog alltid klä mig ”fattigt” oavsett om jag är tio, 17, 21 eller 39 år (ett ängsligt rocksnöre med för breda axlar och för långa armar) för den rikedom jag önskar kan näppeligen köpas i klädaffärer eller ens på second hand.