ViLäser är en relativt nystartad tidning, en bokspecialiserad spin-off från Tidningen Vi, som ges ut av Kooperativa förbundet. Numret jag satt klorna i är det som syns här till höger, nummer 4/09, och på framsidan stoltseras det med flera rubriker som tydligt visar vilken typ av tidning det här är: ”Boktips, korsord, tävlingar”, ”Hitta till Europas litterära kaféer” och ”Sex är trend”. Tidningens slogan är, föga förvånande ”För dig som älskar böcker”. Vilken typ av tidning, ja. ViLäser verkar vara helt inriktat på vardagsläsaren som vill göra läsningen till en livsstil utan att för den sakens skull behöva tränga in särskilt djupt i litteraturen. Det är en tidning för de som är intresserade av böcker (som deras slogan mycket riktigt påpekar) och författare, men inte nödvändigtvis är intresserad av litteratur (ja, det är en skillnad).
Det är en inställning som förvisso inte är helt fel, snarast naturlig givet tidens bokkonsumtionsklimat där det är den ”obildade” läsningen blir allt vanligare. ViLäser känns därför som en direkt effekt av att läsintresset brett ut sig helt utan hänsyn till litteraturvetenskap och -kritik. Jag, personligen, tycker dock det är rätt trist. De ytliga artiklarna (”Vi har träffat spökskrivaren”, ”Hemma hos August” eller ”En jäkla massa ord” om ljudboksinläsning, för att ta ytterligare några exempel) ger mig snarast ingenting och det enda jag fick ut av den 74 sidor tjocka tidningen var några boktips. Det är inte okej och ingenting som motiverar mig att prenumerera på tidningen eller ens köpa den ens om det skulle visa sig vara något som i vanliga fall intresserar mig.
Det som stör mig mest är intervjuernas söndagsbilagekaraktär. Etgar Keret är en spännande författare och, vad man kan få ut av intervjun: en intressant person. Men intervjun är platt. Man kan ana att Etgar Keret vill göra det läsvärt men de spår som till synes står vidöppna med fantastiska svar lämnas hängande. Det är visserligen en konst att göra bra intervjuer, det ska gudarna veta. Och jag har både försökt och misslyckats, så det är inte hela världen, men i det här fallet känns det som en effekt av att den tänkta läsaren inte nödvändigtvis vill ha djup utan just en söndagsbilaga om böcker.
Nå, ViLäser lyckas på varje punkt få mig att sakna något och jag tror att det är mina av litteraturvetenskapen uppbyggda krav som spökar (jag tillhör nog inte målgruppen heller). I ett annat läge hade nog ViLäser kunnat vara perfekt, men för mig idag får jag ut mer av Dagens Nyheters kulturdel varje dag än vad jag får av det här numret av ViLäser.